måndag 29 maj 2017

Läsa på altanen medan tvätten torkar

Vad jag gjorde under stor del av den här långhelgen; låg i en solstol på baksidan av huset och läste. Ibland var det helt enkelt för varmt för både mig och katterna, då bara satt jag där i skuggan och åt vindruvor och drack bubbelvatten. Inte så dumt det heller. Har ännu inte kommit igenom The Handmaid's Tale men vill låta den ta den tid den behöver, språket är nästan outhärdligt vackert trots allt det hemska den beskriver. Lite av Atwoods kännetecken. Jag har börjat bläddra i Sofia Nordins Om du såg mig nu samt hållit och även känt lite extra mycket på Mats Strandbergs Hemmet



tisdag 23 maj 2017

Lyckat eller misslyckat inköp?

Då vi verkar ha hoppat över våren tänkte jag köpa mig något ytterplagg att ha till och från jobbet då vinterjackan har blivit alldeles för varm. Hogwarts-munkjacka passar sig inte riktigt på kontoret, åtminstone inte alla dagar. Efter en snabb titt på Åhléns så insåg jag att jag inte skulle hitta något, inget av det som fanns var riktigt jag. Bomberjacka innebär alldeles för många minnen från tonåren när enbart skinheads använde dessa, det spelar liksom ingen roll att de finns i rosa numera. Och kostade inte allt hutlöst mycket? Så jag gick till Akademibokhandeln och köpte mig en bok. Plättlätt. Smärtfritt. Utan minsta baktanke att det kan vara för dyrt så här strax före lön. Det blev Konsten att fejka arabiska av Lina Liman som har undertiteln: En berättelse om autism. Ska bli mycket intressant att läsa!



lördag 13 maj 2017

TV-serielördag: Westworld

Vi befinner oss i en nära förestående framtid där de allra rikaste ständigt söker större och häftigare upplevelser och den mest ultimata semestern får man i nöjesparken Westworld. Det är vilda western, fast på riktigt! Man får bo tillsammans med, umgås med, döda och ha sex med robotar som ser ut precis som vi men som inuti till största delen är mekaniska. Om robotarna ”dör” så lagas de, minnet raderas och de skickas ut igen. De är programmerade med en bakgrund och ofta bundna till en historia som berättas om och om igen, för besökarnas höga nöje. Där finns de prostituerade på horhuset som ägnar dagarna åt att dricka sprit och ragga upp kunder med samma repliker om och om igen. Men även den unga kvinnan som varje morgon pussar sin pappa adjö, ger sig ut för att måla landskap och återkommer hem om kvällen bara för att se fadern bli brutalt mördad. Mannen som varje dag anländer med tåget. Mannen i den svarta hatten. Samtidigt får vi följa de programmerare, mekaniker, säkerhetspersonal och chefer som kontrollerar hela parken bakom kulisserna. 




Det börjar långsamt och utan många förklaringar, en får bara hänga med, och det tog mig åtminstone tre avsnitt innan jag på riktigt började fatta galoppen. Vilket är ett bra betyg! Det värsta som finns är när man listar ut saker för tidigt. Så låt den här serien växa sig stark, för det kommer den att göra. Till en början så är det långt ifrån fartfyllt eller spännande, mest underligt, faktiskt. Om än vackert. Men när saker väl börjar röra på sig; när robotarna minns tidigare liv och blir spontana, så går det mer än en gång rysningar längs med min ryggrad. Westworld ger en många chanser att tänka på vad ett liv utan konsekvenser skulle innebära. När blir en robot en människa? När hon ser ut som en, om hon blöder när man sticker henne, eller när hon kan minnas och lära sig saker? Och viktigast av allt, när ska vi börja behandla henne som en människa? Sedan det som jag har funderat på enormt mycket under den här seriens gång: vad händer med oss ”riktiga” människor när vi tror att vi kan behandla människoliknande robotar som skit? Det kan inte göra gott med våra själar. 



I övrigt så är det en fantastiskt fin lista med skådespelare som gestaltar både människor och robotar. Jag såg Westworld på HBO Nordic men jag hoppas att den snart även dyker upp på exempelvis Netflix. Se den!

måndag 8 maj 2017

Se mörkret, av Elizabeth Hand

Den fristående fortsättningen på Generation Loss. Återigen får vi följa Cass Neary när hon knarkar och super sig fram genom tillvaron och - givetvis - lyckas hamna rejält i klistret, den här gången också. Hon åker till Helsingfors för att se på några fotografier då en uppdragsgivare tycker att hon har ett öga för vad han gillar och vill ha hennes åsikt. Ett par mord senare befinner hon sig i Reykjavik där hon stöter på en gammal pojkvän som är alldeles för insyltad i den gamla dödsmetall-scenen och dess utdöende (pun intented) utövare. Vi slänger in en flygande korp över det isländska höglandet och utfattiga människor i övergivna hus så har du ett bra hum av Se mörkrets visuella stomme. Är man kräsmagad ska man nog inte ge sig på Elisabeth Hand. Man får en hel del detaljerade beskrivningar av döende och döda kroppar, ingående redogörelser  av knarkandets vedermödor. Men jag kan ändå inte sluta läsa för språket är snudd på magiskt. Cass själv är en strulputte av rang men hon tillåts vara det utan pekpinnar och tvingas ta ansvar för sina handlingar. Hon är inte en hjältinna som undviker att åka på stryk för att hon är kvinna, om vi säger så. Tvärtom är hon benhård mitt i allt elände och jag tycker så himla mycket om henne. Knark och allt. 

torsdag 4 maj 2017

Pest och kolera - historiens värsta farsoter


En bok för mellanstadiebarn om de sex värsta sjukdomarna som drabbat mänskligheten, fungerar det? Jodå. Kanske delvis för att författarna på ett praktiskt sätt tar udden av det läskiga då man enbart tar upp farsoter som inte längre plågar oss, såsom pesten, smittkoppor och spanska sjukan. I varje fall inte som pandemier och det får det mesta av det som berättas i den här boken att kännas ganska avlägset och tur är väl det. Faktatexterna "lättas upp" med berättelser om faktiska personer som man kan relatera till, vilka drabbats av sjukdomarna. Men det absolut bästa med den här boken är bilderna och vilka bilder sen! Särskilt de som börjar varje kapitel/farsot; svartvita, väldigt vemodiga, helsides och fullkomligt gudomliga.

Stort tack till Natur & Kultur för recensionsexemplaret!

onsdag 3 maj 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Orättvisa och förtryck

Ett för mig väldigt lämpligt ämne på Kulturkollo den här veckan, nu när jag precis börjat se tv-serien The Handmaid's Tale skriven av Margaret Atwood, på HBO Nordic, samt bestämt mig för att läsa om boken. Hittade den inte i mina hyllor så jag gick in på Adlibris och beställde den på nytt, den här gången på engelska. 

Den här serien är så isande obehaglig att min pojkvän såg ett halvt avsnitt och sedan bestämde sig för att det räckte. Och visst är det grymt, becksvart och så gastkramande läskigt att man tappar andan, flera gånger per avsnitt. Vi befinner oss i ett framtida USA där (påhittade?) terroristattacker har lett till undantagstillstånd, lagändringar och slutligen diktatur. Som fattig kvinna har man ingen rätt till något, inte ens sitt eget liv. Bara om man fortfarande är fertil, något som ytterst få fortfarande är, har man en chans att leva som livegen i en rik familj som inte kan få egna barn. Man blir våldtagen och om man har "turen" att bli gravid och det mot alla odds föds ett friskt barn så får man lämna det ifrån sig och fortsätta till nästa familj. Homosexualitet är förbjudet och "könsförrädare" avrättas offentligt. Allt är så tröstlöst, så hjärteknipande och rått. Att se på den här serien är som att få den oskyddade själen gnuggad mot sandpapper. Men samtidigt är det det bästa jag har sett på många, många år.