fredag 30 december 2016

På läsfronten, intet nytt

Det blev en fin hög med önskade böcker i julklapp och jag slängde mig över Miniatyrmakaren av Jessie Burton direkt. Får se om den får följa med på den stundande semestern eller om jag bara tar med ljudböcker och nyinköpta pocket. Bloggpausen fortsätter då jag reser bort men jag hoppas att ledigheten för med sig nya krafter. Så, på återseende snart!

tisdag 20 december 2016

Det kommer att bli jul ändå

Härmed utlyser jag bokbloggarjullov. (It's a word!) Tröttheten är snubblande nära att övergå i utmattning då min grupp om tre personer på jobbet nu är nere på en. Jag. All min kraft går till att bara jobba åtta timmar och att inte göra tre saker samtidigt, något jag tidigare inte förstått hur svårt det kan vara att utföra. För om jag inte tänker mig för så kommer det ta kål på mig, på riktigt. Allt julklappshandlande har jag lagt ut på min mamma och läsningen är nere på en (!) tidigare läst bok, fast som ljudbok. Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma. På Netflix rullar säsong 2 av Gilmore Girls där det äntligen börjat bli intressant, Jess har klivit in i historien och det ska bli roligt att se om jag är lika förtjust i honom nu som jag var för femton år sedan. Som ett mantra upprepar jag för mig själv: det kommer att bli jul ändå, det kommer att bli jul ändå. Jag sörjer att julhelgen inte bjuder på så många fler lediga dagar än en normal helg och från och med nu lägger jag ner alla förväntningar på läsande och bloggande ett tag, tills lusten och orken kommer tillbaka.

torsdag 15 december 2016

Den här ljudboken går inte att lyssna på!

När "alla andra" bara äälskar en bok eller författare drar jag gärna öronen åt mig. Blir lite truligt tonårig och anti och vill inte alls vara med, speciellt inte om dessa "alla" påstår att boken eller författaren i fråga får dem att skrika av skratt. Lex Fredrik Backman. Jag vet inte hur många gånger jag fått tipset att läsa En man som heter Ove och tipsaren i fråga kan knappt hålla sig för garv när de berättar om historien. Jag har så svårt för roliga böcker. Det är få som faktiskt får mig att skratta och Caitlin Moran är en av de få författare som har lyckats. Men jag tänkte att Backman ändå skulle få en chans då jag tycker att hans långnovell (kortroman?) Och varje morgon blir vägen hem längre och längre var fantastisk och jag hörde att hans senaste roman Björnstad inte har samma humorstämpel som de tidigare böckerna. Så jag laddade ner den på Storytel och började lyssna. Det är Marie Richardson som läser och det brukar vara så himla bra när skådespelare läser! Men inte den här gången. Hon börjar nästan alla meningar med en högljudd utandning och jag klarade inte mer än några få minuter innan jag var tvungen att stänga av, jag hörde bara hur hon pustade och frustade.

Så nu har jag önskat mig boken i julklapp av mamma. Hoppas att det går bättre med pappersversionen!

tisdag 13 december 2016

Flickorna, av Emma Cline

Evie är fjorton år när hon kommer i kontakt med de något äldre flickorna och unga kvinnorna som har flockats runt Russel, sektledaren som håller hov på en gård på landet. De är alla smutsiga, undernärda och har inga jobb men de äger sig själva, är fria! Fria från samhällets förväntningar. Hemma är Evie tonåring; kämpar med sina skilda föräldrar och bästa kompisen som glidit ifrån henne. På gården räknas hon som en av de vuxna, på gott och ont. Flickorna beskriver så mycket av det som är fel med samhället, hur vi uppfostras att tro att vi enbart är yta. Den beskriver vilka som har makten och hur detta används mot de som råkat bli födda utan snopp. Det var många upplevelser som dök upp med en smäll i huvudet under läsningen: alla de gånger man blivit förbisedd, förnedrad och förminskad. Allt det där som sitter i de många detaljerna, för nej, varje händelse var för sig är inte så illa men tillsammans bildar de en samhällsstruktur som inte går att skaka bort. Det sitter som klister och kväver halva befolkningen. Boken känns skör samtidigt som den är benhård, allt är så grymt, äckligt och sorgligt. Den beskriver de bortglömda människorna som gör allt för en gnutta kärlek, barnen som ingen bryr sig om, sektens nedbrytande mekanismer. Samtidigt är det något av det vackraste jag någonsin läst. Jag måste erkänna att jag lockades av att författaren blivit inspirerad av de kvinnor som fanns runt Charles Manson men nu så här i efterhand så spelade den informationen ingen roll. Den här boken är så mycket större än så.

fredag 9 december 2016

En kemist i brevlådan

Bonniers var vänliga att skicka ett recensionsexemplar av Stephanie Meyers nya spänningsroman Kemisten. Jag var inte alls imponerad av Twilight-serien på grund av många olika anledningar, främst religiösa, men det här låter ändå lite spännande med en agent med specialkunskaper som måste fly från sina före detta arbetsgivare. Ska börja tjuvkika så fort katten slutat använda boken som sovstöd.



torsdag 8 december 2016

Hennes nya namn, av Elena Ferrante

Del två i Elena Ferrantes böcker om Elena och Lila. Läs min recension av den första boken här

Elena fortsätter sin utbildning och påföljande klassresa samtidigt som väninnan Lilas liv som gift precis har börjat. Den senare har fått den rikedom och det överflöd hon alltid önskade sig som barn men var det verkligen det här hon ville ha? Att läsa de här böckerna är som att inte kunna se bort från en pågående olycka. Man får sitt hjärta krossat om och om igen, det är olidligt, hemskt och underbart beroendeframkallande. Allt som de båda kvinnorna gör får konsekvenser och jag brottas med hur man kan låta sextonåringar ta beslut  som inte går att välja om. Hur kan man låsa deras liv när de knappt lämnat grundskolan? Barnbruden Lila är för ung för att veta vad hon ger sig in i och är förminskad till en kropp som bara existerar för någon annans välbefinnande, enbart finns till för att skänka en man sexuell njutning, och sedan: ett barn. En stor del av boken handlar om skam och kontroll. Italien under femtio- och sextiotalen var ett oerhört patriarkalt samhälle där alla beundrade styrka och kvinnorna nästan alltid var på den förlorande sidan. Alltihop är fruktansvärt och vackert och jag förstår inte hur jag ska kunna vänta på del tre som kommer i början av januari.

onsdag 7 december 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Julklappstips

Jag har ett helt suveränt julklappstips! Nämligen Simon Stålenhags Flodskörden. Jag älskade den första boken med en fiktiv berättelse om ett förflutet som aldrig var, Ur Varselklotet som jag önskade mig och fick för två år sedan i julklapp. Därför är den här tvåan en självklarhet. Googla gärna författarens bilder, de bär på en längtan tillbaka till ett förflutet som man tror på när man läser. Ett förflutet som faktiskt aldrig hände. Perfekt för oss sjuttiotalister som får en chans att bli nostalgiska över en barndom som vi känner igen men som har inslag av science fiction och fantastik.



lördag 3 december 2016

Gilmore Girls: A Year in the Life of

Utfärdar en spoilervarning till det här inlägget! Läs inte om du vill se de nya avsnitten av Gilmore Girls utan att veta något i förväg. Tillåter även spoilers i kommentarerna.

Åh vad jag gillade Gilmore Girls när det gick på tv förr om åren. Nu minns jag inte var jag läste det men någon skrev i samband med att de här nya avsnitten skulle släppas att serien förr i tiden var som att bli insvept i en trygg och varm filt och det är precis så jag minns det. Mina förväntningar på de fyra avsnitten var långt ifrån högt ställda, så jag hade inte orimliga förhoppningar, men ändå så måste jag säga att jag inte tyckte särskilt mycket om det. Visst är det underbart att åter befinna sig i Stars Hollow! Jag älskar att få kliva in i karaktärernas liv och se hur de har det. Jag älskar dem så mycket. Men vi pratar totalt sex timmars speltid och nästan ingenting händer! Och när det väl händer något så är det ofta obegripligt, det är konflikter som inte är riktiga konflikter och känns konstruerade enbart för att man ska gråta en skvätt när allt ordnar sig igen. Somliga sidokaraktärer får en trettio sekunders comback och sedan ägnas hela kvartar åt vansinniga musiknummer. Och så det här rosiga filtret som allt är filmat i, det som fick mig att tro att det faktiskt var så Amerika såg ut när jag var barn, varför detta behov av att försköna den här pittoreska staden som redan är åt det överdrivna hållet? I den gamla serien såg ändå årstiderna realistiska ut, även om mycket annat var väldigt gulligt. Mest besviken är jag nog ändå över att jag inte känner igen mina två Lorelais. Den äldre har fastnat i något slags glättigt humör där hon antingen flamsar runt eller låter tårarna välla upp ur ögonen. Den yngre häller i sig litervis med whisky och verkar ha förlorat all den riktning och målkänsla hon hade som ung. Sedan att de båda under en lång scen vid en allmän pool sitter och hånar människor som inte är pinnsmala känns bara osmakligt. Vilka är de här två otrevliga kvinnorna? Det enda riktigt bra var den allra sista meningen Rory uttalade i det sista avsnittet. Äntligen hände det något! Sedan blev rutan svart men jag kan inte påstå att jag blev så ledsen över det, kanske är det bäst om hennes graviditet avhandlas i alla tittares egna fantasier. Så fort höst-avsnittet var över slog jag på piloten till säsong ett och suckade lättat och djupt när allt såg ut, och kändes, som det skulle igen. De fyra årstidsavsnitten kommer jag nog aldrig att återvända till igen.



fredag 2 december 2016

Mitt-i-mellanrapport: Hennes nya namn

Lite mer än halvvägs igenom Elena Ferrantes Hennes nya namn får jag lite ont i själen varje gång jag öppnar boken. Det som började med en känsla av kontroll och framåtanda, åtminstone från huvudpersonen Elenas håll, barkar nu rakt åt helvete. Lilas kärleksaffär har nästlat sig in i allas liv och hon bryr sig inte det minsta om hur hennes handlingar förstör för vänner och familj. Jag vill skrika åt henne att sluta, att åka hem till Neapel och fortsätta sitt liv. Samtidigt som jag vill be henne följa sitt hjärta och lämna allt för möjligheten att kanske bli lycklig. Elenas brustna hjärta följer med mig in i mina egna nattdrömmar och jag vaknar kallsvettig av att de jag älskar sviker mig under nattimmarna. Och ändå kan jag inte sluta läsa, det är beroendeframkallande och jag bara måste få veta hur det här ska gå. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det här är storartad litteratur. 

onsdag 30 november 2016

Bok + trollstav = perfektion

Ibland måste en lägga allt annat åt sidan och bara börja läsa Fantastisc Beasts and Where to Find Them. Kanske enbart för att det var måndag och en inte har lust med något annat än att dyka ner i den värld som för någon vecka presenterade sig på bioduken. Att jag plockade fram min Snape-trollstav har jag inte riktigt några ursäkter för... annat än att det var otroligt roligt! Den här årstiden och arbetsbördan på jobbet kräver helt enkelt lite extra lek för att jag ska stå ut.






måndag 28 november 2016

Lova Lovén: Kvinnliga huvudkaraktärer i skräcklitteratur

Idag är jag stolt att presentera ett gästinlägg av författaren Lova Lovén! Hennes bok Trojanerna släpptes nyligen på Swedish Zombie Förlag och idag skriver hon på Beroende av Böcker om kvinnliga huvudkaraktärer i skräcklitteratur. Läs mer om boken nedanför Lovas inlägg som handlar om kvinnliga huvudkaraktärer inom den svenska skräcklitteraturen.






Kvinnliga huvudkaraktärer i skräcklitteratur

Medan jag skrev Trojanerna funderade jag mycket kring hur kvinnor representeras i skräck. Det är ingen ny tanke, varken för mig eller någon annan, men en som då och då återkommer. Jag tänkte på skräckfilmer som är lättast att analysera eftersom det finns så mycket material. Men hur är det med skräcklitteratur?

Hur är det med svensk skräcklitteratur?

Den svenska skräckgenren är lite svårare, kanske för att den är relativt ny. Inte purfärsk kanske, trots allt har vi fantastiska exempel som Selma Lagerlöf, Viktor Rydberg och Aurora Ljungstedt. Men det är ändå inte förrän på senare år som den har fått fart på allvar, mycket tack vare att John Ajvide Lindkvists banade väg. Och kanske är det på grund av just det som jag inte kan hitta några klassiska ”scream queens” (en term som för övrigt också kommer ifrån filmvärlden) i svensk skräck.

När jag plockar upp en svensk skräckbok hittar jag oftast välutvecklade personporträtt.

Färre kvinnor än män? Trista stereotyper? Då och då.

Men oftast inte. I de skräckböcker jag har läst av svenska författare är det verklighetstrogna personer som springer runt och försöker överleva. Kanske är det för att svensk skräck har socialrealistiska undertoner. Stereotyper hör inte hemma i vardagen. Platta karaktärer stör alltid, men slängs det in för många plastiga generaliseringar rämnar hela illusionen.  

Nu är jag ingen stor vän av klassiska deckare, men jag får intrycket att det ser värre ut där än i skräckgenren. Någon som läser fler deckare än jag kan säkert berätta om det är som jag misstänker – att mördaren oftast är en snubbe, offren oftast är kvinnor och att det oftast är en snubbe som löser brotten. Ben Håårdh lägger pussel med styckad fotomodell på obduktionsbordet, ungefär. Med bister min och skäggstubb. Någon mer insatt än jag kan avslöja om jag har fel.

Är det något jag saknar i svensk skräcklitteratur idag i kategorin kön så skulle det vara icke-binära personer, alltså personer som inte identifierar sig som man eller kvinna eller kanske föredrar att inte definiera sin könsidentitet alls.


Att en icke-binär karaktär får lov att vara synlig utan att könstillhörigheten blir en stor grej, det hade varit något det. 


______________________________________________________________________


Över 300 döda i massaker på högstadieskola i Malmö. Så lyder rubriken i en lokal nyhetstidning, och händelsen är startskottet på en rad liknande katastrofer runtom i Malmö. I Sverige. I världen. Trojanerna är en berättelse ur tre kvinnors perspektiv, om relationer i en modern apokalyps, ett samhälle som smulas sönder av paranoia och en odefinierbar fiende som våra krigsförberedelser inte kan skydda oss mot. En präst, en kommunikatör och en telefonoperatör på SOS Alarm... mot det smygande hot som är trojanerna.  





lördag 26 november 2016

- Will we die, just a little? Fantastic Beasts and Where to Find Them

De hade ingen lätt uppgift, filmmakarna som skulle fortsätta arbeta på Harry Potter-världen men inte ha med Harry själv. Många som älskar de tidigare böckerna och filmerna har starka åsikter och många av dem har svårt för förändringar (räcker upp handen!). Men jag måste säga att de har gjort ett fantastiskt arbete med Fantastic Beasts and Where to Find Them! Det känns mer vuxet och lika mörkt på det där kittlande sättet som de senare Harry Potter-filmerna är. Karaktärerna känns levande och mångfacetterade och kvinnorna är långt ifrån bortglömda även om huvudpersonen Newt Scamander är man. Jag älskar att de hela tiden påtalar allas rätt att få vara sig själva, att vi måste ta hand om djur och natur; att människan är det farligaste rovdjuret som finns. Sedan är det helt underbart att en mugglare har en av huvudrollerna! En "helt vanlig människa" som dessutom inte är supersmal och tillåts vara det utan kommentarer. Som ni märker så är jag helt förtrollad. Men jag är ju partisk till Harry Potter-universe, jag kan inget annat än älska. Det går faktiskt inte.



torsdag 24 november 2016

Ensam kvar, av Alexandra Oliva

Samtidigt som en av de mest extrema dokusåporna spelas in i USA drabbas världen av en pandemi som dödar hälften av alla människor på jorden. En av deltagarna i programmet, Zoo, är helt ovetande om katastrofen och kämpar vidare i tron att tävlingen fortfarande är igång, att hon filmas av drönare och dolda kameror allteftersom hon kämpar sig genom vildmarken. Att hon blev våldsamt sjuk där i några dagar skyller hon på dåligt vatten. Zoo fortsätter att leta ledtrådar om hur hon ska ta sig vidare, ignorerar de tecken som visar på att något större har hänt och intalar sig själv att de döda hon ser längs med vägen bara är dockor. När hon får sällskap av Brennan, som är mycket yngre än hon först tror och helt ensam då hans familj gått bort, börjar Zoo förstå att allt kanske ändå inte är som det ska. Men det är oerhört svårt att ta in. Hon dras hemåt, går mot hemmet där hon är säker på att mannen hon älskar väntar på henne.

Det här är min typ av litteratur! Världen går under och en ensam person lämnas att slåss för sin överlevnad. Jag gissar att jag gillar det så mycket för att det är min stora fasa, det blir ett sätt att bearbeta skräcken. Vartannat kapitel är skrivet ur Zoos synvinkel och vartannat ur ett allvetande perspektiv där vi får veta vad som hände när dokusåpan fortfarande var en dokusåpa. Det sistnämnda är intressant men jag längtar ändå efter delarna när man får gå bredvid Zoo och se det hon ser. Tävlingsmomenten är i sig ganska tråkiga, speciellt när man faktiskt inte bryr sig om vem som vinner vad när de flesta ändå är så oviktiga för berättelsen. Men detta till trots så låg jag vaken om kvällarna och läste nästintill tvångsmässigt för att få veta hur det slutade. Precis när jag trodde att jag förstått hur allt låg till så fick ändå författaren till en liten twist mot slutet. Underbart!

Stort tack till Bonniers Förlag för recensionsexemplaret!
Köp boken på Adlibris eller Bokus.

tisdag 22 november 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Italien

Jag var så hoppfull inför den första boken, Min fantastiska väninna, och förmodligen förstörde förväntningarna vad jag faktiskt tyckte om boken. Läs min recension här. Inte för att det var dåligt på något sätt, det var riktigt fint! Men bara inte det jag trodde att det skulle vara. Självklart började jag ändå läsa bok nummer två och tänkte att om det inte klaffar nu heller, då ger jag upp Elena Ferrante. Och vilken underbar käftsmäll jag har fått av nummer två, Hennes nya namn, det är så bra att jag inte riktigt vet vilket ben jag ska stå på! De två huvudkaraktärerna Elena och Lila är nästan vuxna nu, med betoning på "nästan" då Lila är gift redan vid sexton års ålder. Varje bokstav och ord berättar en om en värld där männen bestämmer, där kvinnans roll är att finna sig i att vara en ägodel. Där kvinnorna har ansvar inte bara för sig själva, utan även för sina pojkvänner, bröder och makar. Jag blir vansinnig av orättvisorna och lätt gråtfärdig men älskar formuleringarna och hur författaren beskriver det patriarkala italienska efterkrigssamhället. Elena är berättarrösten som mot alla odds har fått studera vidare trots att familjen är fattig, som går mellan hemmet och skolan och som inte är lika populär som den vackra väninnan Lila. Lila själv däremot, kämpar för att hitta ett fotfäste i en värld där enbart hennes utseende räknas då ingen lyssnar på vad hon har att säga. Hon förväntas jobba hårt och föda barn till sin makes familj. Skillnaderna gör att de båda unga kvinnorna slits mellan vänskap och uppbrott.

Först nu förstår jag vad alla har pratat om och jag ber om ursäkt om jag för vidare de grandiosa förväntningarna på någon annan läsare, som kanske därmed blir besviken. Men det här är magiskt bra.





lördag 19 november 2016

TV-serielördag: The Fall

Ibland dyker det upp serier som har feminism inristat i ryggraden. Tyvärr händer det inte lika ofta som jag skulle vilja men BBC har verkligen lyckats vad gäller The Fall. Extrembegåvade Gillian Anderson spelar Detective Superintendent Stella Gibson som åker till Belfast för att hjälpa den lokala polisen att lösa ett mord och inser att de letar efter en sadistisk seriemördare som inte kommer sluta ta livet av unga kvinnor i deras egna hem. Det var länge sedan jag sprang på en så spännande och mörk serie som är så fantastisk på flera olika plan. Stella Gibson ber inte om ursäkt för sin existens, hon låter sig inte rubbas av kollegor, brottslingar och allmänhet utan bara är, precis såsom hon vill vara: en utmärkt chef och duktig utredare som ser människor, på riktigt. Och bäst av allt: hon porträtteras inte som en kvinna som tvingats ge upp något för att nå dit hon är. Det är otroligt upplyftande med en kvinnlig huvudroll som inte går sönder på grund av självpåtaget ansvar utan gör precis så mycket som hon vet att hon klarar av. Stella är exakt där hon vill befinna sig i livet, är bra på det hon gör och vet om det. Märks det att jag är väldigt förälskad i Stella? 



torsdag 17 november 2016

Help For the Haunted, av John Searles

En snöig vinternatt blir Rose och Sylvester Mason skjutna till döds i den lokala kyrkan. De var väldigt religiösa och lade all sin kraft på att uppfostra de båda döttrarna till goda kristna samtidigt som de hade det ovanliga yrket andeutdrivare. Vi får följa fjortonåriga Sylvie när hon sörjer föräldrarnas bortgång och samtidigt försöker lösa deras mord. För trots att hon var där i kyrkan när det hände så var hon nyvaken efter att ha sovit i bilen utanför och allt hände så snabbt att hon knappt vet vad hon såg. Med lätthet hoppar vi i tiden från när föräldrarna fortfarande levde, till när systrarna får sköta sig själva.  Storasyster Rose är fyra år äldre och den mer självständiga dottern som tjuvröker, upptäcker sex och har börjat skaffa sig ett liv utanför den stränga ramen som föräldrarna satt upp. Vad är egentligen sant om alla de besatta människor som paret Mason påstått sig hjälpa? Vem var flickan Abigail som en sommar var inneboende hos familjen? Jag gissar att somligt av den här berättelsen är löst baserad på det riktiga paret Ed och Lorraine Warren och att den besatta trasdocka, Annabelle, som faktiskt fanns i deras ägo i den här historien heter Penny. Jag tyckte väldigt mycket om att befinna mig i tonåriga Sylvies värld när hon lärde sig saker om sig själv, sin familj och samtidigt löste gåtan med de mördade föräldrarna. Men jag saknade att det inte var mer mystiskt och att spökhistorien faktiskt uteblev.

onsdag 16 november 2016

När Voldemort har tagit makten i USA

Ett citat som cirkulerade mycket i mina flöden när Donald Trump för en vecka sedan vann det amerikanska presidentvalet var:

Happiness can be found, even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light.
 - Albus Dumbledore

Det glädjer mig hur mycket Harry Potter-världen har letat sig in i sina läsares vardag, att vi använder karaktärerna, händelserna och orden i stort sett dagligen för att beskriva den verklighet vi har omkring oss. Speciellt nu när det känns som att Voldemort har kommit till makten. Ännu gladare blev jag när jag igår läste i DN att Harry Potter-läsare är mer toleranta mot minoriteter och mer kritiska mot Trump än genomsnittet, detta oavsett partipolitisk övertygelse. Så även om jag är väldigt ledsen och rädd angående den politiska situationen i det stora landet i väster så är jag glad över att J.K. Rowlings värld fungerar! Det finns en väg ut ur intolerans och rasism och det stavas litteratur. 

tisdag 15 november 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Ett stort mysterium

Mord. Det är lite lustigt att vi är så fascinerade och gjort underhållningsindustri av det mest brutala brottet. Jag är kluven till frossandet i de verkliga fallen men kan ibland ändå inte låta bli. Människan är ett väldigt nyfiket däggdjur. Av de verkliga fallen som ännu inte blivit lösta så är morden på Olof Palme och Catrine da Costa extra intressanta för mig, det är två fall som präglade min uppväxt och som man kunde följa i tidningarna. Det första rörde Sveriges statsminister och det andra en kvinna som befann sig längst ner på samhällets botten. Om man flyttar sig över Atlanten så kan man läsa och se dokumentärer om två oerhört uppmärksammade riktiga mordfall där det fortfarande är osäkert vem eller vilka som faktiskt begick morden men där de dömda blivit ofrivilliga kändisar: Making a Murderer och historien om West Memphis Three




På den fiktiva och därmed mycket enklare sidan rekommenderar jag starkt tv-serien The Fall där otroliga Gillian Anderson jagar seriemördare i Belfast. Det finns tre säsonger på Netflix (var annars) och till helgen kommer jag att skriva ett eget inlägg om det under rubriken TV-serielördag!

onsdag 9 november 2016

Rök, av Dan Vyleta

Välkommen till England. Det är 1800-tal och pojkarna Thomas och Charlie går på internatskola för elitens barn, de som senare ska styra landet. Viktigare än de akademiska studierna är att de måste lära sig att bemästra röken, den som kommer ur alla människors kroppar när de tänker syndiga tankar eller begår orätta handlingar. Detta är en lättare uppgift för Charlie som räknas som den gode av de båda medan Thomas är den som lärarna förutspått kommer leva ett liv i synd och brott, om de inte kan få rätsida på honom vill säga. Under en klassresa till London får de bevittna en fruktansvärt händelse och när de under ett lov får spendera tid med Thomas kusin Livia får de veta ännu mer om rökens ursprung och uppgift. Är det ett straff, såsom de blivit uppfostrade till att tro? Eller kanske rent av något som går att bota? Det börjar så himla bra, det här! Det är långt ifrån någon "ny Harry Potter" som det står på omslaget, varför nu något hela tiden måste vara en ny-någonting, utan snarare en viktoriansk fantasy med en helt ny typ av värld att upptäcka. Efter hundra sidor fick jag pirr i magen och blev helt förälskad i Dan Vyletas sätt att skriva. Det är finurligt och ibland blev jag helt drabbad av vissa meningar, läste dem om och om igen men någonstans i mitten så tappar det fart och blir omständligt, till och med rörigt. Vad som skulle ha kunnat bli episkt blir enbart okej.  Något jag verkligen gillade var dock att de flesta kapitlen hade en allvetande berättarröst medan somliga kapitel lät läsaren kliva in i de olika karaktärerna, det blev effektfullt. Att författaren sedan kände att en kärlekstriangel var en bra idé gör att jag bara vill hoppa från ett stup, alternativt slänga boken nedför ett. Jag gillade personerna inblandade! Måste vi verkligen ha med ett sådant uttjatat begrepp? Det var dock fler saker med boken som var okej än som inte var det, så slutbetyget ligger på medel. Men inte mycket mer än så.

Ett stort tack till Albert Bonniers Förlag för recensionsexemplaret!

Köp boken på Adlibris eller Bokus.

tisdag 8 november 2016

Kulturkollos veckoutmaning: makt

Den här veckans utmaning handlar om makt och då väljer jag att berätta om det museum jag var på i helgen. Flygvapenmuseum i Linköping. Jag är löjligt imponerad att stridsflyg men är också väl medveten om att det är en lyx att vara det, att få bli född i ett land där dessa flygande vapen inte är något man är livrädd för utan längtar efter att få se på himlen. Vad är mer fyllt av makt än militära vapen? En av utställningarna på museet handlade om Kalla Kriget, något som jag upplevde som barn på åttiotalet och det var med rysningar jag återupplevde telefonkatalogens "Om kriget kommer", ubåtsjakten i skärgården och rädslan för atomkrig. Där virvlade de förbi, människorna som en gång hade makt i den här världen, alla dessa statsmän. Det kändes lite extra i hjärtat att läsa om kärnvapenkrig med det amerikanska presidentvalet enbart några dagar bort. Nu är vi här, på valdagen, med en kandidat som uttryckt tveksamma åsikter om just kärnvapen. Jag hoppades att jag skulle få tillhöra den sista generationen som upplevde hur det är att leva på en planet där man tävlar om vem som har störst vapen men kanske har de senaste åren bara varit en paus i en värld av ständig upptrappning.





lördag 5 november 2016

TV-serielördag: The Newsroom

Det finns två säsonger av tv-serien The Newsroom som är riktigt bra, sedan finns det en tredje "halvsäsong" också men den är bara en fånig parentes som man faktiskt lika gärna kan hoppa över. Men om vi återgår till det som är bra så är varje avsnitt skapat kring en riktig nyhetshändelse och vi får följa de anställda på det fiktiva ACN genom arbete och privatliv. Serien är skapad av Aron Sorkin som även är ansvarig för The West Wing, vilket märks både på karaktärerna och intrigen. Det är oftast väldigt lågmält, nästan all fysisk action sker på tv-monitorer i den fiktiva studion men därmed inte sagt att det är tråkigt, långt ifrån. Jag är inte den som brukar gilla kärleksrelationer i serier, det blir oftast för smetigt beskrivet. Men i The Newsroom så är personerna så trovärdiga att jag ändå känner för dem, jag vill att det ska gå bra för dem. Även om de nyss gjort något väldigt korkat, antingen i privatlivet eller på jobbet. Det är intelligent skrivet och får tittaren att känna sig smart där i tv-soffan. Som sagt, inga biljakter eller bloddrypande fantasyslag med drakar, utan relationer, politik och nyhetsrapportering, men medryckande och hjärteknipande med bra skådespelare som Jeff Daniels, Emily Mortimer och Sam Waterston.



Angående den sista säsongen: sex avsnitt ägnas åt att att para ihop alla två och två för att få ett lyckligt slut medan somliga riktiga händelser rinner ut i sanden. Slöseri! Det går jättebra att hoppa över det.

tisdag 1 november 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Att hantera sina rädslor

Jag älskar Halloween, att bli lagom skrämd på ett tryggt sätt. Min tonårskärlek för skräckfilm har sedan länge gått över till en kärlek för det psykologiskt mörka. Splatter och mord på lättklädda tonårstjejer göre sig icke längre besvär. Visst är jag rädd för alla de hemskheter som kan hända mig och de som står mig nära, men det räknar jag inte som skräck, det är grym verklighet och sådana saker går liksom inte att förbereda sig på eller hantera förrän man (Gud förbjude) är där. Min stora fasa som barn var (mestadels tyska?) böcker om härdsmältor, unga som kom bort från sina föräldrar i det efterföljande kaos som man kan vänta efter en kärnkraftskatastrof. Av någon outgrundlig anledning så hanterade jag den rädslan lite på samma sätt som jag hanterar obehag nu också; genom att ständigt läsa om texterna, i skräckslagen ensamhet. Repetition, tills det börjar blekna. Som jag har skrivit tidigare så tror jag att min nuvarande (hat)kärlek för zombier grundades där någonstans mitt i strålningsapokalypsen, för all bra skräck bygger på kärlek och rädslan att förlora den kärleken. Kanske är vi alla rädda för samma grundläggande saker, egentligen, det bara manifesteras på olika sätt. På självaste Halloween började jag lyssna på Creepypodden, att jag inte börjat tidigare är konstigt då jag älskar spökhistorier och följer podden på Instagram. Även om det bränner till ibland och blir kusligt, speciellt när jag går hem själv mörka kvällar förbi sjön, så blir jag inte rädd på det sätt som barndomens berättade skräckisar kunde få mig att känna. Men samtidigt så tror jag inte heller att jag vill bli skrämd på samma sätt längre, världen är hemsk nog som den är.



Bild från Stockholm Zombie Walk 2014.

torsdag 27 oktober 2016

Författaren i texten: Martina Haag och hämndboken

Jag har inte kunnat sluta tänka på det här med Författaren i texten som är Kulturkollos tema den här veckan. Särskilt när min pojkvän mitt under matlagningen igår sade: 

 - Nu har det hänt! Anders har berättat för Petra att han är kär i Klara Bohman. 

och jag var tvungen att fråga vad i hela friden han talade om. Han läser Det är något som inte stämmer av Martina Haag och är så inne i historien att han talar om karaktärerna som riktiga personer, vilket de visserligen är. Dock inte i våra liv. Det är något med tonen i den boken som gör att man känner sig i högsta grad inblandad. Vi har alla blivit lämnade, varit tokiga av sorg, så den känslan är ganska lätt att ta fram när man blir påmind. Visst blir det något speciellt när huvudpersonerna är kända, när man har en bild av kött och blod på näthinnan under läsningen. Tråkigt nog blev recensionerna av boken snarare frågor om huruvida författaren verkligen borde ha publicerat detta, borde hon inte tänkt mer på baarnen eller på sitt eget rykte, för vill man framstå som en bitterfitta? Allt en kvinna har är sitt utseende och sitt rykte. Och så är vi tillbaka vid vad jag skrev igår: kvinnliga författare skriver bekännelselitteratur och män skriver mustiga, härliga skrönor som bara råkar handla om det egna familjelivet. Det var snart ett år sedan jag läste boken och mina känslor om den har ändrats, fram och tillbaka, hela tiden sedan dess. Men det är först nu när jag talar om den med min pojkvän som jag har kunnat sätta ord på alla tankarna och jag är fortfarande arg, men inte på Martina Haag.




tisdag 25 oktober 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Författare om, i och bakom texten

Vi ska berätta om en bok där en verklig eller fiktiv författare är viktig så jag passar på att skriva om Tid av Alex Schulman och Sigge Eklund som jag inte tagit mig för att recensera än, mycket för att jag inte riktigt kunnat samla tankarna. Så det blir en okonventionell recension. Jag har läst båda författarna tidigare men Tid har ett så pass annorlunda upplägg att jag inte riktigt kunnat greppa hur jag ska skriva om den. De skriver om vartannat och under bestämda rubriker som har med tid att göra. (Ber om ursäkt för den långa parentesen som egentligen inte har med Alex och Sigge att göra: Om jag inte avskydde ordet så mycket så skulle jag benämna detta som bekännelselitteratur. Jag ogillar det då det främst har klistrats på kvinnor som beskrivit sina familjeliv, men i stort sett aldrig fästs vid män som gör det samma, läs Karl Ove Knausgård. För det är på något sätt sämre, mindre värt, om kvinnor gör det, för kvinnors liv är mindre intressanta och berör inte lika många människor, läs män. Jag ber om ursäkt för mitt raljerande men det här gör mig rasande. Det är något som följer med oss sedan barnsben. Flickor kan läsa böcker och se filmer om pojkar och identifiera sig med dessa men inte tvärtom. Självklart skapar detta problem senare i vuxenlivet! Om allt som rör halva befolkningen anses sämre så kan ju inte den andra halvan tro sig vara annat än bättre. Slut parentes.) Ofta är de små berättelserna pinsamma och klibbiga, stundtals väldigt jobbiga att lyssna på. Det är oro, vardag och dödsångest, högt och lågt. Båda författarna ältar återigen uppväxtåren, jämför med sina egna familjer i vuxen ålder och hur de skulle velat göra saker annorlunda men inser att de ofta fallit i samma fällor. Det är tufft att inse att ens föräldrar inte var superhjältar utan lika sårbara och svaga som alla andra. Något positivt är dock att deras barn kommer att ha sina pappors tankar tryckta i böcker, de kommer förhoppningsvis inte fastna i navelskåderi om hur Sigge och Alex egentligen tänkte. Texterna är intressanta men kanske inte så intressanta som de är för huvudpersonerna själva och deras familjer.





fredag 21 oktober 2016

Kvinnan på tåget, av Paula Hawkins

Varje morgon tar Rachel tåget från förorten in till London och sitt jobb, hon sitter vid fönstret och längtar efter att passera Blenheim Road nummer 15 där tåget alltid stannar för röd signal. I ett parhus alldeles invid spåret finns Jess och Jason. Eller, det är vad hon i sin fantasi tänker sig att de heter. De ser så lyckliga ut, är allt vad hon själv inte är: vackra människor i ett underbart hus. För Rachel mår inte så bra. Hon är inneboende hos en gammal studiekamrat och dricker alldeles för mycket alkohol. När hon sedan förlorar sitt arbete vet hon inte hur hon ska förklara detta för sin rumskamrat utan fortsätter ta samma tåg in till staden varje morgon och en dag ser hon något oroande där hon sitter och dagdrömmer om Jess och Jason, något som sker på deras uteplats. Snart rapporterar nyheterna att den unga kvinna hon tänkt på som Jess är spårlöst försvunnen.

Det är gruvligt spännande det här. Redan på de första sidorna dras man in i en historia i vilken det tar lång tid innan man benar ut exakt vem som är vem och vad som är sant. Det finns några saker som drar ner betyget rejält för mig, som klibbiga idéer om att kvinnor bör längta efter barn och om de inte gör det så har de definitivt varit med om något hemskt. Samt att någon som inte är smal automatiskt är äcklig och ful och att männen är något klichéartat beskrivna. Men som helhet är det här en otroligt spännande deckare, skriven på ungefär samma sätt som Gillian Flynns Gone Girl, även om den boken har en helt annan upplösning. Jag ser fram emot att se filmen The Girl on the Train som har premiär snart!

torsdag 20 oktober 2016

Harry Potter och Hemligheternas kammare - den illustrerade utgåvan

Jim Kay fortsätter att imponera med sina otroliga bilder till J.K. Rowlings välbekanta berättelse men självklart måste en (läs jag) läsa om hela boken trots att man nästan kan den utantill. Då jag läst böckerna flest gånger på engelska uppskattar jag att göra det på svenska, trots att många av namnen och företeelserna blir helt annorlunda. Det är något speciellt med att läsa och samtidigt få bilder, som inte har något med filmerna att göra. Ett av mina bonusbarn utbrast besviket att Harry inte alls såg ut som Daniel Radcliffe och blev ännu mer förundrad när jag försökte förklara att det var med flit. Men jag gillar det! Undrar dock hur det ska gå med det en enorma formatet när vi kommer längre ner i serien då bok två som är en av de tunnare redan är väldigt tung att läsa om man inte gör det vid ett bord. Att läsa i sängen är förenat med möjligt näsblod, men oj vad fina de är!





tisdag 18 oktober 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Nördar och noobs

Det handlar om att stå för sitt nörderi, att bekänna vad man kan allt om. Jag behöver inte "komma ut" så värst mycket, mina vänner och kollegor är sedan länge väldigt vana vid att jag ständigt går runt i Harry Potter-strumpor och att höst innebär att Ravenclaw-halsduken åker på. Att läsa Harry Potter, eller att se på filmerna, är som att komma hem. Exakt hur en galen hittepåvärld kan kännas mer verklig än verkligheten kan jag inte förklara, det bara är. Det är nog det som är hemligheten med J.K. Rowlings succé, att hon skapat en värld som miljontals trånande människor har tagit till sitt hjärta. Men det innebär även att man ständigt längtar sig blå efter något som man inte riktigt kan nå ända fram till, bara nosa på sidorna av. Ibland blir man nästan sjuk av denna längtan. Man gör allt för att få befinna sig där bara några minuter till, köper saker för tusentals kronor; tröjor, trollstavar, smycken och muggar. Men det är också så roligt! Speciellt när man i somras tillsammans med bonusbarnen kunde planera en semester till London där väldigt mycket cirkulerade kring vårt delade specialintresse, deras pappa fick bara hänga på och se glad ut. 









torsdag 13 oktober 2016

Bob Dylan?

Nu blommar löken... Bob Dylan? Nobelpriset i litteratur? Jag förstår inte hur de valt men så är mina kunskaper om hans texter inte så stora, de är faktiskt extremt knapphändiga. Det finns en slags spärr i mitt inre som alltid har bytt rum eller bytt låt, vilket som nu varit möjligt, när en låt med denne artist spelats i min närhet. Den gnälliga rösten har alltid givit mig rysningar, och då inte av den bra sorten. Men kanske ska jag försöka ge mig på att läsa hans texter ändå, om de nu är värda ett Nobelpris.

tisdag 11 oktober 2016

Glöm mig, av Alex Schulman

Alex Schulman har han skrivit om sin mamma, Lisette Schulman och det är en kärleksfull, längtande och rasande text om en kvinna som redan när Alex var ett litet barn försvann in i alkoholen. Boken börjar när mamman är över sextio år och hennes söner försöker få henne att skriva in sig på behandlingshem. Författaren går sedan bakåt i tiden och beskriver hur barndomens händelser påverkade honom då och fortsatt att göra ända in i vuxen ålder, hur de styr hans vardag. Rädslan för att bli övergiven, hur otrygg han kan vara. Jag vet inte hur många sådana här uppväxthistorier jag har läst, berättelser skrivna av andra överlevande. Kanske finns min försoning där någonstans i botten av högen med dessa böcker. Igenkänningen svider. Det gäller alltifrån de tidiga tecknen på beroende till den svåra alkoholistens totala genomklappning. Humöret som växlar mellan gråtmild och rasande, hur ingenting någonsin är deras fel, hur de tar avstånd från de som älskar dem mest bara för att slippa konfronteras med sig själva. Upptäckten för anhöriga att det förmodligen är för sent för ett ordentligt tillfrisknande. Men Alex Schulman fick en nykter sista tid med sin förälder under hennes sista år, underbart att allt inte bara slutade i total tragedi, även om nykterheten givetvis inte blev en tillbakagång till den mamma han haft tidigare. Jag slukade den här boken, den har ett fantastiskt fint språk och det var oerhört starkt att höra Schulmans egen inläsning av texten på Storytel.

fredag 7 oktober 2016

Kom och skratta åt lilleputt, en självbiografi av Thorsten Flinck

Många verkar ha en åsikt om Thorsten Flinck, ofta en stark sådan. Människor ser en missbrukare som varit med i kvällstidningarna när något gått snett. För mig har han mer än något annat varit en sångare som jag sett så fort tillfälle har givits, vi delar en kärlek till Björn Afzelius musik. Så det var med stor nyfikenhet jag gav mig i kast med Flincks självbiografi, för att få veta vad som egentligen hände bakom alla de där löpsedlarna. Jag har omväxlande både läst den fysiska boken som Bookmark Förlag var vänliga att skicka till mig, samt lyssnat på Flincks egen uppläsning av boken på Storytel. Det brukar bli riktigt bra med författaruppläsningar, så även denna gång. Insprängt i historien kommer andra människors (bland andra Mikael Persbrandt, Lena Endre, Eva Röse) syn på Flinck, små stycken av minnen och hur de uppfattar hans personlighet. Kanske är det just de här utomstående rösterna som är mest gripande för de handlar alla om missade chanser. Vad han skulle ha kunnat bli inom svensk teater om inte missbruket kommit i vägen och ett tag också faktiskt var: Den store regissören. De pratar om honom som den utvalda, The Chosen One men de tar även upp skyddandet av missbrukaren, att de varit medberoende. Historierna är ofta helt annorlunda än hans egna om samma händelser och jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det. Jag har svårt att förstå syftet med att låta de här rösterna komma till tals, mer än något så känns det som ännu en föreställning regisserad av författaren själv och jag är än mer förvirrad över vem han är efter läsningen, än jag var innan. Men visst blir jag förtrollad, också.

tisdag 4 oktober 2016

Kulturkollos veckoutmaning: Drömmar och längtan

1. Mitt bästa verkligehetsflykttips
Som alltid så är det en tv-serie som jag tipsar om och den jag fallit för totalt just nu är tidigare nämnda Penny Dreadful. Det är så mörkt, det är svartaste svart. Blodet sprutar, det tas morfin, människor sviker varandra. Men! De älskar, offrar sig och ställer upp när det är som svårast. Allt till kulissen av ett viktorianskt London, samt vampyrer, varulvar, häxor och Doctor Frankenstein. Är i början av säsong två och ser åtminstone ett avsnitt per kväll om omständigheterna tillåter. Total verklighetsflykt från vardag.

2. Vad längtar jag allra mest efter just nu?
Det är knappt jag vågar skriva om det ifall det inte faller ut men just nu längtar jag efter en resa till Orlando, Florida som är planerad till januari. Inget är bokat, allas ledigheter är inte godkända än men om allt går vägen så kommer vi ta en vecka för att besöka så många stora temaparker som vi bara hinner med. Disney World. The Wizarding World of Harry Potter. Sea World. Universal.





The Girl with the Lower Back Tattoo, av Amy Schumer

Jag har aldrig sett Amy Schumer framföra ståuppkomik live eller ens på Youtube och jag har inte sett den film hon skrev och och spelade huvudrollen i, Trainwreck. Så det här var en helt ny bekantskap för mig. Hon berättar i The Girl with the Lower Back Tattoo om sin uppväxt, sitt liv, och hur det var när hon blev ståuppkomiker. Ofta är det roligt, väldigt roligt till och med, jag har skrattat högt på bussen när jag lyssnat. Men somligt av humorn bottnar i en avgrundsdjup tragik och trots att det ofta är tvära kast så älskar jag att hon ändå tar upp mycket av det hon gör. Som att hon har en komplicerad relation till sin mamma, hon vågar ge sig in på minerad mark och erkänner att där inte finns några enkla svar, inget avslut. Det. Är. Jobbigt. Punkt. Och de jobbar på det. Även hennes pappas MS kommer upp vid flera tillfällen, en sjukdom som handikappat honom svårt. Ibland är hon motsägelsefull, som när hon berättar att hon inte längre bryr sig om sin vikt, att hon äter vad hon vill, men i nästa andetag att hon tog det som en förolämpning när någon påpekade att hon är småtjock. Hon slåss för allas rätt att få vara sig själva men har inte helt skakat av sig samhällets syn på hur en Kvinna ska vara. Hon har rätt i så mycket men når inte alltid hela vägen fram. Boken hade vunnit på att bli hårdare redigerad, någon borde ha sett till att det fanns en tillstymmelse av röd tråd, att placera ut alla stycken bättre och framförallt: hindra Schumer från att ta med delen när hon av någon outgrundlig anledning räknar upp alla gosedjur hon äger. Men jag gillar Amy. Oj, vad jag gillar Amy.

lördag 1 oktober 2016

TV-serielördag: Penny Dreadful

Jag tjatade mig till HBO Nordic hemma då jag visste att både The Magicians samt Penny Dreadful fanns där och på kort tid har jag och pojkvännen tagit oss igenom första säsongen av den sistnämnda (som för övrigt nu också har dykt upp på Netflix). Det är mörkt och blodigt, framförallt blodigt. Vi insåg tidigt att vi inte skulle kunna äta middag till den här serien. Vi befinner oss i England, det är sent 1800-tal och många av de skräckkaraktärer vi är vana vid från andra historier är här samlade. Vi får följa Vanessa Ives och Sir Malcolm Murray som söker efter den senares dotter, som blivit tillfångatagen av vampyrer. Till sin hjälp tar de amerikanske Ethan Chandler som är expert på att hantera skjutvapen, Victor Frankenstein och Dorian Gray. Ja, ni hör. Ett mischmasch av fiktiva karaktärer men det fungerar så himla bra! Visst, en brist på kvinnliga roller då det i stort sett bara finns två och dessa talar knappt alls med varandra i första säsongen men då det är så storartat i alla andra avseenden, förlåter jag det. Gillar du som jag viktoriansk skräck med bra skådespelare så är detta serien även för dig!



Josh Hartnett. Eva Green. Timothy Dalton.

fredag 30 september 2016

När jag går bananas i bokhandeln

Vargnatts bokhylla hade en sådan underbar seriestrip för några dagar sedan som jag bara måste visa jag också. Den är ritad av Sarah Andersen och ett utmärkt exempel på hur jag beter mig i shoppingsituationer. Som igår, när jag först gick in i en butik som säljer kläder och genast gick ut igen då i stort sett alla plagg kostade minst 300 kronor. The horror! För att sedan gå in på Akademibokhandeln och spendera mer än så utan att ens blinka. Jag köpte serieromanen Vad som än står av Cyril Hellman och Peter Bergting, Hennes nya namn av Elena Ferrante samt Schh! Vi har en plan av Chris Haughton (till vännernas ettåring). 



tisdag 27 september 2016

Mitt fantastiskt fina bokmärke!

Under helgens tur till Fotografiska skulle min vän köpa ett bokmärke åt sin pappa och när jag såg det var jag bara tvungen att köpa ett likadant! Hur fint är inte detta? Piggar upp nattduksbordet enormt mycket.



måndag 26 september 2016

Kalldrag, av Markus Sköld

Kalldrag är en historia om utanförskap; om att komma som ny till en liten bruksort där ingenting någonsin ändras men även om att vara marginaliserad trots att man bott där hela sitt liv. Det börjar riktigt bra med beskrivningar av de personer som man får lära känna. Therese och John kommer från Stockholm och flyttar in i direktörsvillan, ett hus som ligger vid foten av Lyktberget, en plats där något fruktansvärt hände för sextio år sedan. Den lokala sägnen berättar att gruvarbetaren Pär Klang sprängde sig in i en underjordisk grotta varifrån onda krafter släpptes lösa. Och det är i beskrivningarna av detta som jag tror att jag hamnar lite snett, av någon anledning så förväntade jag mig mer gruva utav berättelsen som helhet. Therese är hemmafru och skolar in dottern Sara på dagis medan John spenderar mer och mer tid på sitt jobb som VD på det lokala stålverket, han är faktiskt inte hemma alls. Även detta förvirrar mig, att de två huvudpersonerna inte beter sig logiskt, med mina ögon sett. Kanske kom jag bara in snett i Kalldrag, men jag tycker inte att det är särskilt läskigt heller. Jag som verkligen ville bli rädd! Det är välskrivet med bra tempo, bara inte vad jag förväntade mig. 

Stort tack till Hoi Förlag för recensionsexemplaret!

fredag 23 september 2016

Hela kakan, av Kakan Hermansson

Kära Karin Hermansson 14 år - det är Karin Hermansson 34. Det är inte helt lätt att vara tonåring, att gå i åttan och vara den enda feministen i världen. Jag förstår att du står handfallen just nu och undrar en massa saker. Det är skitjobbigt och jag kommer aldrig glömma de här åren. Men jag ska säga dig ett och annat.

Karin "Kakan" Hermansson beskrivs på Forum Förlags hemsida som: feminist, provokatör, programledare och konstnär. Provokatör. Det låter faktiskt jäkligt provocerande, som sig bör. Jag förstår att många har väldigt starka åsikter om den här kvinnan, som inte sticker under stol med något. Som bara är. För andra gången på en vecka så använder jag ordet "befriande" i en recension. Ett ord som jag faktiskt inte är så förtjust i att använda då det antyder att något som borde vara självklart inte får vara det. Kakan berättar om hur det är att vara sin vikt, hur sexismen styr världen. Hur svårt det kan vara att åka på semester som lesbisk då man faktiskt vill sova i samma säng som, och pussa på sin flickvän, vilket inte är en rättighet i alla länder. Långt ifrån. Det är sorgligt, upprörande och hysteriskt roligt. Möjligtvis kan det vara lite spretigt ibland men mer än något annat så älskar jag. 

tisdag 20 september 2016

Generation Loss, av Elizabeth Hand

Det är svårt att läsa och recensera något som är så tokhyllat och nästan sönderälskat som den här boken. Jag har misslyckats med sådana tidigare. En läser med ett öga fem rader ner hela tiden, försöker lista ut: när kommer det där som alla talat om? När blir det storslaget. Inte alltför sällan förstör jag böcker på det sättet. Men Elisabeth Hand lyckades hålla mig intresserad hela vägen ut. Jag skulle vilja beskriva bokens huvudperson Cass Neary utan att gå in på att hon är vulgär, ljuger, självmedicinerar, snattar, knullar och är kvinna. Att hon faktiskt tillåts vara allt det där men nu har jag ändå tagit upp det och uppenbarligen misslyckats. Attans. Men det är så befriande med den här typen av fiktiva hjältinna! Även om jag avskyr att använda ordet "befriande" i det här fallet. Hennes till en början lovande karriär som fotograf gick i stöpet för trettio år sedan men när hon får ett jobb som går ut på att intervjua en legend inom fotografikonsten kan hon inte låta bli att åka till den isolerade ön utanför Maine. En plats som verkar ha ovanligt många saknade samt en hel uppsättning övervintrade hippies. Väl där går allt från illa till sämre väldigt snabbt och man läser till långt inpå kvällarna för att få veta hur det ska gå. Att boken sedan avslutas med de första sidorna i bok nummer två, Se mörkret, gör att jag givetvis måste köpa även den inom en snar framtid. Förväntningarna höll, Gud ske pris!

måndag 19 september 2016

Det här med bokmässan

I många år har både jag, och min tillika bokälskande mamma, närt en dröm om att få åka till Bokmässan i Göteborg. För det låter som paradiset när man lever och andas litteratur; en hel mässa med böcker, författare och bokälskare. I lika många år har jag till slut ändå valt att låta bli. Jag känner det där stynget av avundsjuka när det drar igång, när alla plötsligt bara kan rapportera vad de ska ha på sig, vilka seminarium de rekommenderar och hur mycket eller lite de planerar att köpa. Men jag vet innerst inne att jag i slutändan förmodligen ändå inte skulle tycka att det var roligare än jag tyckte det var jobbigt. Jag tycker hjärtligt illa om folksamlingar och är väldigt dålig på att sälja in mig själv. Mingel är själva definitionen av helvetet. Jag är mycket mer sitter-och-läser-böcker-framför-brasan-under-tystnad än någon som nöter sulorna på mässgolvet. Någon gång hoppas jag ändå att jag kan komma iväg för åtminstone en av dagarna, för någonstans så vill jag ju ändå gilla det. Fast det blir inte i år. Återigen kommer Beroende av Böcker att vara en Bokmässefri zon.