söndag 31 mars 2013

Katitzi, av Katarina Taikon

Katitzi är sju år och bor på ett barnhem med vännerna Gullan och Pelle när hennes pappa kommer för att hämta hem henne. Först vill hon inte åka och gömmer sig men efter hjälp från den snälla fröken Kvist så hittar hon till slut modet att åka med mannen som för henne är en helt okänd människa. I lägret finns syskonen Rosa, Paul och Lena samt pappans nya fru, Tanten, och deras barn. Tillsammans med Katitzi får vi lära oss vad det innebar att vara rom i krigets Sverige, för allt är lika nytt för henne som för oss.

Jag älskade böckerna om Katitzi när jag var liten, vet att jag lånade på biblioteket och läste om och om igen. Det var något med den här flickan som fick uppleva sin egen kultur med någon annans ögon, hur hon sju år gammal fick vänja sig av med att bo i hus för att flytta tillbaka till tält och vagnar. Av någon anledning så minns jag som vuxen mest de snälla människorna hon råkade på, de som bortsåg från den allmänna rasismen och främlingsfientligheten och behandlade romerna som fullvärdiga människor. Men nu när jag faktiskt läser om så är det just rasismen som slår igenom väldigt hårt, det lyser på en från nästan varje sida i boken. Men jag tror att budskapet når fram till barn ändå, även om man kanske inte tänker på det aktivt i den åldern. De här böckerna gjorde sannerligen något med mig då jag så tydligt minns de här berättelserna. Lite överraskad blir jag även av Rosas ålder. Som barn tyckte jag att Rosa var så vuxen, hon var praktiskt taget en extramamma men nu ser jag att hon faktiskt inte var så väldigt många år äldre än Katitzi. 

Det här var bara den första boken av femton, det ska bli mycket intressant att läsa om allt detta.

lördag 30 mars 2013

Påskaftonsmys

 

Idag har jag hasat runt i mjukisbyxor hela dagen, städat, tvättat, tagit tupplur, läst inlägg i Fiktiviteters Austenlördag och pysslat med katterna. Rätt skönt att när eftermiddagen kom laga lite thaimat och slå på Harry Potter och Fenixordern medan folk utanför fönstret uppklädda och med gåbortblommor i handen var på väg till påskmiddag (min familj klarade av den delen igår). Nu sitter jag och åter bekantar mig med Juliette i Wool som jag läser för Swedish Zombie och pillade högtidligt upp omslaget till Kinderchokladkaninen. (Att jag sedan gick bananas och snabbt slaktade övre halvan av kaninen behöver vi inte tala så högt om...)


Att älska fiktiva människor



Det här är ett inlägg i Fiktiviteters Jane Austen-dag! Kika in HÄR för att få ett schema på alla inlägg.


I min familj har vi väldigt olika åsikter om böcker, film och underhållning. Min moster tål inte fantasy och nåde den som försöker kolla på Sagan om Ringen eller Harry Potter på jularna, jag avskyr deckare som min mamma älskar. Och så vidare. Men vi har (åtminstone) en gemensam nämnare: Jane Austen, och då speciellt Stolthet och fördom. För ett fika för inte så länge sedan satt vi tre och pratade om karaktärerna som om de vore människor vi känner. Exakt det som vi alltid skrattade åt morfar när han gjorde med poliserna i Sjöwall/Wahlöös Roman om ett brott-serie.


 – Jag älskar när Mr Collins fixar med luggen eller gör den där fåniga vinkningen med handen.
 – Han är läskig!
 – Men bara i boken och BBC-serien, i den nyare filmen med hon vadheterhonnuigen? (Någon fyller i: Keira Knightley.) Just det! Keira! I den filmen är han för perfekt.
 – Och så gillar jag verkligen Charlotte Lucas. Hon som faktiskt gifter sig med honom. Hon är förmodligen den mest praktiska av alla.





Lustigt nog så är det andra än de stora huvudkaraktärerna vi oftast identifierar oss med och pratar om. Kanske är Lizzie, Jane, Mr Darcy och Mr Bingley aningen för storartade för att kunna diskuteras och ältas över kaffebordet? Vi älskar dem, tro inget annat, och visst fälls det alltid en tår eller två när paren äntligen får varandra i slutet. Men det är inte dem vi pratar om. Vi dyrkar Mr Bennet, kan inte låta bli att tycka om Mrs Bennet (förmodligen tack vare hennes brister snarare än motsatsen) och frossar i Catherine de Bourghs snorkiga elakhet. 


Men ändå (som mamma säger). Vi älskar ju Mr Darcy. Och det är något speciellt med Colin Firths gestaltning, otaliga är de kvinnor som har format sin bild av den perfekta mannen efter honom. Förmodligen är det allra mest fascinerande med den här berättelsen att all förälskelse och längtan tillåts byggas upp under så lång tid. Det är först mot slutet de ens håller varandra i handen! Stolthet och fördom är utan tvekan det mest romantiska jag vet och det utan allt det som dagens historier innehåller. Till och med när Mr Darcy blir påkommen med att kliva upp ur en sjö så gör han det praktiskt taget påklädd och jag gömmer mig ändå fnissande bakom en kudde. Det finns en enorm storhet i en berättelse skriven för tvåhundra år sedan och som fortfarande fungerar på alla plan. 


 
Fikat slutade som det oftast gör när vi pratar om våra favoritpersoner.

 – Är det du eller jag som har DVD-boxen med serien?
 – Det är jag. Ska du låna med dig hem nu?
 – Absolut. Jag tar boken också!