onsdag 27 april 2011

Bokbord

Precis när det kom så var där inte mycket litteratur för mig så jag har länge ignorerat bokbordet på jobbet men när jag svängde förbi idag så hittade jag en hel del intressant! Där stod bland andra: Oryx & Crake av Margaret Atwood, Himmel av Torbjörn Flygt och Stamtavlor av Dilsa Demirbag-Sten. Tio kronor styck (även om man gärna får lägga mer) och allt går till Rosa Bandet. Ska nog ta och svänga förbi oftare än en gång om året från och med nu, samt ta med några pocket hemifrån för att bidra till utbudet.

tisdag 26 april 2011

Cirkeln, av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Att gå direkt från 1Q84 till Cirkeln (och nu pratar vi inom en timme) kanske var ett för stort miljöombyte. Men ganska snart fann jag mig ändå till rätta i Engelsfors och när Buffy-referenserna började hagla så satt jag på pendeln och skrattade högt.

     Jag har vissa problem med att hålla isär alla dessa tjejer. Vem sjuttsingen var Vanessa nu igen? Det kan vara bara jag, för jag har erkänt dåligt minne för utseende och namn, men det förtar lite av första delen av boken. Att hela tiden behöva bläddra tillbaka för att se vem som är vem. Men det är i stort det enda jag har att klaga på. Annars är det spännande, fartfyllt, hjärteknipande och roligt. Ja, framförallt var det roligt att läsa Cirkeln. Jag njöt av varje sekund.

Jag gillar, nej jag älskar, att tjejerna får vara just normala tjejer. Med allt vad det innebär. Det må låta som en självklarhet men när man pumpats full med skamfylld amerikansk popkultur sedan tonåren så är det befriande skönt när tjejer kan ha sex utan att de varje gång måste bli bestraffade i form av graviditetsskrämsel efteråt. Att de får göra dumma saker utan att hela tiden kunna förklara varför. Att de får förändras utan pekpinnar.

Allt jag har att säga är: läs. LÄS!

söndag 24 april 2011

Kapitulera omedelbart eller dö, av Sanne Näsling

Redan i det första kapitlet brister jag ut i ett hysteriskt gapskratt.

Jag kan inte se henne där hon sitter på balkongen, men jag vet att Lovely finns där, för det svävar långsamma rökmoln utanför fönstret. De är som blommor i luften, stora rosor. Jag väntar på henne i köket. Vi ska lyssna på skivor, bestämma saker om framtiden och dricka te i stora koppar som jag har inne på mitt rum. En åt mig och en åt Lovely. Mamma tyckte det var roligt att jag köpte tekoppar för mina egna pengar.
     "Det ska jag berätta för mormor", sa hon och skrattade.
     "Gör det", sa jag. "Då ska jag berätta att du har en dildo i lådan vid nattduksbordet."


Mary och Lovely är femton år och har skapat sin egen värld mitt i allt det tråkiga med en likriktad skola, en död förälder och skammen med panikångest. Jag gillar att det kan och får vara eländigt. Fast inte enbart, det finns ingen Big Bad Mobbare och det planeras inte någon hämnd.

Men ändå, man ser hur illa det skulle kunna gå. Flickorna lever precis på gränsen till det mesta, fast jag blir aldrig riktigt oroad. De kan ta hand om sig själva. Mest slående i läsningen är att det ändå finns en enorm identifikation, för visst var jag som Mary och Lovely när jag var tonåring, om än inte lika självklar.
     Jag skrattar högt flera gånger, nickar i samförstånd över de påhittade samtalen de för med sina idoler och återupplever mina egna tonårsplaner att flytta till magiska London. Igenkännigen är stor.


Från och med nu kommer även jag att presentera mig som Krigarprinsessa och Textfascist.

onsdag 20 april 2011

Är du förberedd på apokalypsen?

Nu tror jag inte man ska ta det här diagrammet så värst vetenskapligt. Men lite rolig är den.

måndag 18 april 2011

De vassa tändernas skog - Carrie Ryan


OBS: Viss spoilervarning.Vill du inte veta något alls om historien innan du läser boken ska du nog inte läsa min recension.

Att jag skräms vettlös av zombier är ingen hemlighet. Efter bok eller film om nämnda monster så kan jag spendera veckor eller månader med att planera min flykt i händelse av ett utbrott. Jag utvärderar huruvida min lägenhet eller kontoret i stan skulle vara bäst gömställe, eller är det kanske stugan på landet? Jag kan stå och vänta vid jobbets hissar och fundera på vad jag skulle göra om det hände just i detta nu. Skulle jag låsa in mig på toaletten? Skulle jag dricka vattnet i toalettstolen om jag var tvungen? Vad därinne skulle lämpa sig bäst som vapen när jag till slut skulle tvingas slå mig ut?

Många gånger har jag funderat på varför just zombier skrämmer mig ända in till min kärna. Varför inte sådant som faktiskt är sannolikt, som krig eller cancer? Men hela mitt liv har apokalypshistorier skrämt mig mer än annat, på mellanstadiet frossade jag i kärnkraftsolyckor med ödeläggelse och ensamma sjuka människor som drar runt i övergivna landskap som följd. Som vuxen har jag gått över till andra typer av Världens Undergång. För några år sedan hittade jag boken The Forest of Hands and Teeth av Carrie Ryan. Jag plöjde den snabbt och blev glatt överraskad av historiens förmåga att skrämma mig på samma sätt som barndomens tyska kärnkraftsolyckor och dagens zombiefilmer har gjort. När jag såg att den översatts till svenska och detta i Styxx Fantasy’s regi var jag ”tvungen” att köpa det oerhört snygga exemplaret på Sf-bokhandeln. En solig helg senare är jag lätt rosa i hyn efter att ha suttit på balkongen och plöjt De vassa tändernas skog vid varje ledig stund.

Mary lever i en liten by som är avskärmad från resten av världen med hjälp av ett staket, en tät skog och oräkneliga oheliga som hela tiden försöker forcera hindret för att komma in i byn och äta de ännu levande. Det har gått många år sedan Återkomsten, som zombieutbrottet kallas, och ingen minns längre vad som finns bortom skogen. Systerskapet kontrollerar byn med Guds hjälp och de unga männen väljer vilka flickor de vill gifta sig med medan de som blir över rekryteras till katedralen där Systerskapet distribuerar mat, kläder och hus. Allt är koncentrerat kring överlevnad, det måste födas nya barn och det måste alltid finnas unga starka män som kan patrullera stängslet. Mary hinner uppleva både att arbeta för Systerskapet och att bli tingad för giftermål innan Genombrytningen sker och de oheliga väller in i byn. Med några närstående flyr hon längs med en inhägnad stig.
Mary är både irriterande inkonsekvent och ologisk, men det är väl några av de saker som gör henne till tonåring. Men jag älskar att hon älskar utan att låta det bli hela hennes värld. Det begränsar henne ingalunda, hindrar henne inte från att drömma större drömmar än vad byn med dess inskränkta invånare tillåter. Hon blir aldrig någon stjärnögd Twilight-Bella som definierar sig själv nästan enbart efter mannen hon älskar. Mary tar självständiga beslut och vågar tänka om vid behov, man kan vara jättekär men ändå välja sådant som gör ont.

Jag tycker fruktansvärt mycket om den här boken. Nu när den finns på svenska kommer det bli lättare att pracka på den på vänner och jag gissar att den kommer finnas i en del paket jag ger bort den närmaste tiden. Nu ger jag mig på tvåan, The Dead-Tossed Waves, även det blir en omläsning men sedan väntar trean The Dark and Hollow Places som jag köpte i fredags.

fredag 15 april 2011

Tjärven

Läste just hos Fiktiviteter om John Ajvide Lindqvists nya bok som släpps i maj. Den heter Tjärven och kommer enbart att finnas som ebok och ljudbok. Se författarens youtube-film om boken här.

Zombies i den svenska skärgården, allt till tonerna av Modern Talking. Kan det bli bättre?

onsdag 13 april 2011

1Q84, av Haruki Murakami

Utan att trassla in mig i långrandiga beskrivningar av bokens handling så handlar 1Q84 om Tengo och Aomame och deras historier berättas med hjälp av vartannat kapitel. Tengo får i uppdrag att göra ändringar i en sjuttonårig flickas roman inför publicering och Aomame upplever efter att ha fastnat i en taxi på motorvägen, därifrån hon fått rådet att gå nedför en trappa, att verkligheten har vridits ett kvarts varv. Något är fel, men är det så att hon blivit tokig i huvudet eller har hon faktiskt landat i en alternativ värld?


Som jag har skrivit förut så har jag ibland under läsningen undrat om jag missat Murakamis storhet, eller kommer jag kanske förstå senare? För ofta är det ”enkelt” skrivet och med många upprepningar. Men precis när jag börjat tröttna lite så sugs jag in och vill inte lägga ifrån mig boken. Bara ett kapitel till! Fast jag kan inte säga att berättarstilen är annorlunda än tidigare, den är exakt densamma, så förmodligen är det något i min sinnesstämning som har ändrats. Eller så är han ett stort litterärt geni som drar in en i historien utan att man märker hur.

Murakami väver långsamt in de mystiska inslagen. Jag älskar de två månarna och när Little People mot slutet visar upp sig på lite mer än en sida så uppstår fler frågor än svar. Fantastiskt.
     Andra boken kommer att köpas till helgen, men innan dess ska Cirkeln äntligen läsas.

I källaren

Blev ju påmind av Glory Box att Diana Wynne Jones skrivit en av min barndoms favoriter, nämligen Hundstjärnan. Blev väldigt nyfiken på vad jag skulle kunna tycka om den nu så vid ett svagt ögonblick lovade jag att gå ner i källaren och leta fram nämnda bok. Det hände inte på en gång.. Men så skrev Snowflakes In The Rain om Jean Websters böcker om Patty så igår kände jag mig tvungen att släpa mig ner för att börja gräva bland de nedpackade ungdomsböckerna.






Hittade Hundstjärnan! Redan på de första sidorna brast jag ut i skratt över denna förolämpning:

Äsch, ryk och ränn! sade Sirius.

Tror inte jag kommer läsa om hela boken, men att plocka vissa valda stycken hoppas jag inte förstör ett av mina riktigt stora läsminnen.
Tyvärr dök inte böckerna om Patty upp, förmodligen är de kvar hos mamma. Får gå igenom hennes hyllor i påsk.

lördag 9 april 2011

Mer Murakami, eller: hur jag for med osanning

.

Pratade med mamma om Murakami och att jag köpt 1Q84, undrade om hon vill låna när jag är klar. Berättade att jag alltid velat läsa honom men inte kommit mig för att börja. En dag senare kommer det ett sms: "Du har visst läst honom, boken heter Sputnikälskling." Just det.

Hur kunde jag glömma den? Efter att snabbt ha googlat fram och läst handlingen minns jag givetvis. Jag minns huvudpersonen K och unga Sumire, har för mig att den senare slutade röka för att komma närmare sin stora kärlek, Myu.

Men vad jag inte minns är hur den slutade, kanske borde jag läsa om den vid tillfälle (fast när? Jag behöver ledigt för att läsa!). Jag gav den till mamma för att jag ville diskutera den, men sen försvann den blixtsnabbt ur mitt huvud.

fredag 8 april 2011

Lite mer än halvvägsrapport

Har nu läst ca tvåhundrafemtio sidor i 1Q84. Lämnade den hemma idag då jag ska spela biljard och dricka öl efter jobbet, vill inte riskera att tappa bort boken eller kantstöta den mer än nödvändigt. Dessutom tar den upp mer än hälften av utrymmet i min handväska.
     Låg vaken igår kväll och läste längre än jag borde ha, liksom jag gjort alla de andra kvällarna den här veckan. Det är en väldigt speciell bok. Jag kan inte säga att jag älskar förbehållningslöst, inte alls, men visst finns där något som får mig att läsa vidare. Det händer ingenting samtidigt som det händer jättemycket. Allt beskrivs på ett lugnt och sansat sätt med många upprepningar och till slut blir jag nästan lite hypnotiserad. Trots att helgen bjuder både på biljard, middag och fotboll så ser jag nog ändå mest fram emot att få vakna i min säng och fortsätta läsa både lördag och söndag morgon.

måndag 4 april 2011

Ru, av Kim Thúy

Efter en intervju med författaren Kim Thúy i Boklördag gav jag mig ut för att köpa hennes bok Ru som fått lysande recensioner och flera internationella priser. Mina förväntningar var nog högt ställda och jag förväntade mig inte att få dem tillgodosedda på det sätt som skedde.

Boken är delvis självbiografisk och skildrar en flickas resa som båtflykting från krigets Saigon i Vietnam till vuxenlivet som fru och mamma i Kanada. Det finns inte ett spår av reson vad gäller tidslinjen i den här boken, ändå håller allt ihop. Aldrig måste jag stanna upp och tänka: men var är vi nu i historien? Allt faller sig naturligt. Hoppen mellan de olika länderna och åldrarna sker blixtsnabbt men ändå självklart. Alla släktingarna, denna flod av mostrar och farbröder som rinner förbi, står ändå stadigt för sig själva. Jag är mycket imponerad av den här boken som till en början inte kändes som så mycket, det är korta textstycken över hundrafemtio sidor, men den stannar hos mig. Kim Thúy har ett språk som är avundsvärt.



Uppdatering: Nu har DN lagt ut artikeln om Kim på nätet, klicka HÄR

fredag 1 april 2011

Skjut apelsinen, av Mikael Niemi

Under den andra halvan av Skjut apelsinen så tänker jag på Casey Heynes. Jag tänker på Casey och alla andra barn som honom, som utan andrum får sina liv och sin skolgång förstörd. Åratal av mobbning leder till posttraumatiskt stressyndrom, man blir bokstavligen knäpp i huvudet. Ytterst få av dessa blir sedan mördare men för några få säger det ”snap” i huvudet, kanske äger de en extra känslighet, en annorlunda toleransnivå. Men våldet skulle förmodligen inte ha utlösts om de inte blivit omänskligt behandlade, torterade. En icke namngiven sextonåring går i en icke namngiven skola på en icke namngiven ort, någonstans i Sverige. De flesta läsare kan känna igen sig. En kärleksförklaring till skolans snyggaste tjej går väldigt fel och plötsligt ser alla den tyste och nördige killen, fast på helt fel sätt. Han reagerar genom att välja utanförskapet, bli underligare än underligast. Det är när han gör detta som han möter Pålle, en kille som råkat ännu mer illa ut under längre tid. En tanke om hämnd börjar växa.

Ofta tänker jag på ett citat av Fredrik Strage:
Faktum är att uttrycket ”nörd” ännu inte nått Ånestadsskolan i Linköping. Man säger tönt, pluggo, sluggo, miffo eller cp. Men det betyder samma sak: att man sällan dansar tryckare och många år senare känner en ljuv kittling längs ryggraden när Dylan Klebold och Eric Harris går in på Columbine High i USA och dödar alla som är bra i gympa.

Givetvis tycker jag att skolskjutningar är fruktansvärda, hämnd leder alltid till ännu mer smärta och sorg. Det löser absolut ingenting. Och Columbine var så mycket mer invecklat än att alla mobbare dog och de snälla överlevde. Men varje gång det händer någonstans i världen så känner jag samma skräck och ledsamhet över ännu ett barn som blev lämnat åt sin egen utsatthet och sedan gick ut och förstörde livet för ännu fler.