torsdag 28 oktober 2010

Tretton skäl varför, av Jay Asher

Hannah Baker är död. Hannah Baker har tagit livet av sig. Varför gjorde hon det? Innan hon dog spelade hon in ett antal kassettband där hon förklarar de tretton anledningarna hon har funnit till varför hennes liv måste avslutas. Dessa band skickas i tur och ordning till de tretton som hon tycker är medskyldiga till hennes beslut. Om de inte skickar vidare till nästa på listan så kommer banden bli hörda av många fler än just dessa individer.
     Clay är en av de som en dag tar emot ett stort paket med posten. Förstummad och förkrossad spenderar han en natt med Hannas röst i lurarna till en gammeldags Walkman. Med en karta i handen åker han runt i den lilla staden och lyssnar på historierna samtidigt som han ser platserna där de utspelade sig.  Och väntar med fasa på berättelsen om sig själv. Han var förälskad i Hanna, men hur mycket visste hon om det? Hur kunde han vara så feg och framför allt – hur kunde han tro på dåliga rykten och agera efter dem, när han egentligen visste bättre?
     Många minnen om hur det var att vara tonåring dyker upp när jag läser den här boken. Allt var så tokigt skört och ömtåligt. En pinsam händelse kunde förstöra ett helt läsår, elaka rykten om vem som var slampig kunde förstöra mycket mer än så. Hur kan unga människor på gränsen till vuxenvärlden vara så oerhört grymma mot varandra? Men samtidigt var det ofta storm i ett vattenglas, man förstorade upp saker och tänkte att man aldrig någonsin skulle komma över det. Sen blev man vuxen och hur ofta funderar man på de ”jätteviktiga” händelserna idag? Jag vill ruska om Hanna, och Clay, pränta in i deras självupptagna sinnen att high school är övergående, att livet ofta börjar ”på riktigt” först efteråt. Det går över. Att man både kan och får uppfinna sig själv på nytt när skolan är avklarad. Även om jag inte tycker att Hannahs anledningar för att ta sitt eget liv är självklara så måste jag tvinga mig själv minnas hur det kunde vara. Hur ens tankar och orsakssystem ofta var uppochnervända. Just då kunde det vara SÅ illa. Just då hade hela världen gått under. (Även om jag många gånger vill örfila Hannah tills hon ångrar sig och förstår det oåterkalleliga i självmord.)
     Clays tankar blandas med Hannahs kursiva berättelse. Det är lätt att komma in i och veta skillnaden på vem som är jaget. Allteftersom Clay trycker på play, pausar eller stoppar bandet så skrivs symbolerna för detta. Jag får filmbilder i huvudet, mest av allt liknar det en road movie.
     Katastrofen har redan hänt, hon kommer inte bli räddad i slutet av boken. Det är både en lättnad och irriterande, för man vill att allt ska bli bra. Vill man det oftare när det handlar om böcker för ungdomar? För det är absolut inget krav jag har på vuxenlitteratur.

måndag 25 oktober 2010

Maskarna på Carmine Street, av Håkan Nesser

När historien börjar har Erik Steinbeck nyligen fått sin fyraåriga dotter Sarah bortförd från gräsmattan framför hemmet. För att komma ifrån en stillastående polisutredning och för att ge ett krackelerande äktenskap en ny chans beslutar sig han och frun Winnie Mason att byta stad, land och kontinent. De flyttar till New York där de gör tappra försök att skaka liv i sina respektive kreativa yrken, han är författare och hon bildkonstnär, båda tämligen framgångsrika. Erik skriver på ett bibliotek medan Winnie använder lägenheten som ateljé.
     Det finns inga spår efter Sarah. Detta trots att Erik såg både mannen som tog henne och bilen som han färdades i. Erik kämpar med att börja förstå att hans dotter med största sannolikhet är död och förmodligen fick ett plågsamt slut. Winnie är övertygad om att Sarah lever och mottar fler och fler ”tecken” på att det förhåller sig så.
     Flera gånger kommer jag på mig själv med att, nästan tvångsmässigt, kika på omslaget för att kontrollera att jag verkligen inte läser en roman av Paul Auster. Personerna och miljöerna är in till förväxling desamma. Men är språket verkligen så likt? Kan vara så att jag inte känner igen min Nesser när han inte beskriver ett dåtidssverige (jag har inte läst hans deckare om Barbarotti). Det är mörkt, förtvivlat och ändå läser jag så glatt vidare. För det är spännande. Man slussas mot slutet, dras dit. Det lämnas små spår här och där, likt huvudpersonerna känns det som att man lägger ett pussel av livsviktiga detaljer. Främmande människor kommer fram på gatan och ger udda ledtrådar, ett medium spelar en roll, liksom en dikt av en sedan länge död poet. Riktigt, riktigt bra.

tisdag 19 oktober 2010

Revolt, av Suzanne Collins

Spoiler alert!

Den här gången skulle jag inte bli lika blåögt fast. Jag skulle kunna analysera och betygsätta, jag har för bövelen en bokblogg numera!
     Eller hur.

     Katniss lever i den dystopiska framtidsvärlden Panem där en enväldig president leder tolv distrikt med järnhand. Folket kontrolleras med svält och tvångsarbete. Samt Hungerspelen. Distrikten tvingas varje år skicka två av sina tonåringar till Huvudstaden där de ska delta i ett slags Robinson på liv och död. I böckerna Hungerspelen och Fatta Eld fick vi följa Katniss på hennes väg genom två av dessa spel. Nu har invånarnas revolt äntligen kommit och hon förväntas delta på rebellernas sida.
     Lite mer än femtio sidor in i läsandet händer det som hände i både Hungerspelen och Fatta Eld. Collins - som inte bara har ett inbördeskrig, en hjärteknipande kärlekshistoria och en spännande underdogvinkel - slänger in det där villkoret som funnits i de två föregående böckerna. Villkoret som kommer bestämma hela utgången, alla karaktärers öden. Det har varit olika saker varje gång och trots att det är ungdomslitteratur och chansen för lyckliga slut är stor, så har jag in i det längsta varit osäker. Så även den här gången. Snabbt slänger jag bort de lusläsande glasögonen och ramlar in i texten.
     Alla som jag satt dessa böcker i händerna på har älskat dem. Ingen av oss är ens i närheten av att vara ungdomar men det är en av de stora sakerna med denna trilogi, för det fungerar ändå. Alltifrån vana läsare till de som knappt öppnar en bok, alla har läst ut blixtsnabbt och frågat när nästa del kommer.
     Collins väjer inte för det otäcka utan många av stridens realiteter beskrivs ingående. Det är blodigt samt mörkare och grymmare än de föregående böckerna i trilogin. Krig ändrar på människor och det är sällan till det bättre, detta beskrivs ingående utan att bli ett frossande i otäcka detaljer eller att det känns överdrivet. Den vinkel som jag uppskattar bäst är det faktum att allt kostar och att det kan vara svårt att veta vem man ska lita på. Det kan bli lite pratigt, ibland staplas information och händelser på varandra. Men historien överskuggar alla eventuella språkliga missar.

torsdag 14 oktober 2010

Syndaflodens år, av Margaret Atwood

Varje gång jag släpar runt på en framtidsskildring frågar pojkvännen om det är en utopi eller dystopi jag läser och varje gång svarar jag att det inte längre skrivs några utopier. Då jag gillar den här typen av böcker så har det blivit ett internt skämt av det hela, ett noga inövat replikskifte. Och så skrattar vi lite. Men ju mer jag tänker på det, desto mer får jag en oroskänsla i magen. Självklart vill vi inte läsa lyckliga sagor om en framtida värld där allt är glänsande perfekt men var är böckerna där människan existerar utan krig, svält eller pandemi? Har vi en sådan liten tilltro till oss själva och vår framtid? (Fast det kan ju vara så enkelt att det bara är jag som gått förbi dessa lyckligare skildringar utan att lägga märke till dem.)
     År 25 drabbas mänskligheten i Syndaflodens år av en fruktansvärt snabb och dödlig sjukdom som i ett nafs får de allra flesta att smälta ihop och dö. De få som överlever gör det för att de av en slump varit isolerade i karantän, i en världsfrånvänd sekt eller i fängelse. Samhället har länge varit uppdelat mellan de som har allt och de som har ingenting. De rika lever i en typ av amerikanska gated communities, får den bästa utbildningen, sjukvården och kan lätt ändra sina utseenden med operationer och läkemedel. De fattiga lever i en livsfarlig slum där de bokstavligen får kämpa för livet.
     Vi får följa två kvinnor, Ren och Toby, genom natursekten Guds Trädgårdsmästare och ut på andra sidan, in i den nya världen. Större delen av boken utspelas före katastrofen men man ges hela tiden aningar om vad som komma skall. Guds Trädgårdsmästare lever på det som jorden ger, utan att slösa på resurser och äter djur endast i nödfall. De driver runt i en storstad och ”bärgar” det som andra människor slänger, tar vara på vad de kan hitta. Som så ofta är intentionerna goda medan resultatet haltar.
     Det är hårt, hemskt och alldeles underbart. Atwood vet vad hon gör och även om jag inte tycker att den lever upp till mina förväntningar efter Oryx & Crake (Syndaflodens år löper så att säga parallellt med den) så slukar jag boken på några få dagar. Som någon mycket smartare person sagt före mig så handlar det om att få läsarna att köpa vissa saker, att skriva trovärdigt, även om det med våra mått är helt uppåt väggarna tossigt. Så trots att det förekommer hittepådjur i form av blandningar av lejon och lamm som jag aldrig skulle tro är möjliga, så gör jag ändå det när jag läser. Det är stor litteratur.

onsdag 13 oktober 2010

Dödssynden, av Harper Lee

Många gånger har jag tänkt att jag ska läsa To Kill a Mockingbird. Speciellt när de nämnde boken i de otaliga amerikanska high school-serier jag satt klistrad framför under uppväxten. Åtminstone under åttiotalet verkade den vara i det närmaste obligatorisk läsning ”over there”. Ändå har det inte blivit gjort förrän nu, jag får tacka Albert Bonniers nyutgivning i pocket för tillfället.
Scout Finch växer upp tillsammans med sin pappa och bror Jem i den sömniga lilla staden Maycomb, Alabama. När boken börjar är hon sex år gammal. Pappan Atticus är advokat och en sommar får han i uppdrag att försvara en svart man som anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna, något som när boken utspelas (1935) var en garanterad dödsdom. Det hisnar när jag för ett ögonblick stannar upp och försöker förstå vad det verkligen betyder. Att man som svart man var dömd till döden samma sekund en vit kvinna anklagade en för att ha våldfört sig på henne. Visst fick man en rättegång, men bevisbördan var långt ifrån så nogräknad som för en vit man åtalad för samma brott. Och främst, en svart vann aldrig i rättegång mot en vit. Det är ändå inte så länge sedan, trettiotalet är fortfarande nåbart genom mina föräldrars föräldrageneration. Ändå känns det som forntid. Boken är ett enda långt skrik mot rasism och förtryckande av människor som är annorlunda. Ändå beskrivs ofta den svarta och fattiga minoriteten i nedsättande uttryck. Ordet ”nigger” förekommer fyrtioåtta gånger och de svarta karaktärer som beskrivs får inte något djup. De förblir de som ”inte kan planera” och ”springer utan tanke”. Inte ens familjens hembiträde Calpurnia blir annat än en schablon. Harper Lee beskriver den verklighet hon kände från sin egen uppväxt och boken var ett viktigt verktyg under sextiotalets medborgarrättskamp, men mest av allt är boken nu ett bevis på att synen på vad som är kränkande ändras. Lee’s goda intentioner räcker inte lika långt femtio år senare.
Men ändå tycker jag om boken. Scouts uppvaknande när landsortsstaden förändras runtomkring henne, eller kanske snarare visar sitt rätta ansikte, är rörande och upprörande att läsa om. Pappan Atticus använder en uppfostringsmetod som aldrig tillåter Scout och Jem att vara otrevliga, ens när andra är otrevliga mot dem. Att få vara med barnen när de tråcklar sig igenom kniviga situationer är en påminnelse om hur stort men ändå enkelspårigt man kunde tänka som liten. De flesta karaktärerna är lätta att förstå även om man inte alltid håller med, eller ens tycker om, dem. Så trots mina tidigare invändningar så tycker jag ändå att det är en mycket läsvärd bok, det är inget man hastar igenom utan kräver att man har koncentrationen på plats, men desto större blir belöningen när man verkligen lyckas.

måndag 4 oktober 2010

Extremt högt och otroligt nära, av Jonathan Safran Foer

Är det någon där? Hallå? Det är pappa. Om det är någon hemma, så svara. Jag försökte just ringa till kontoret, men ingen svarade. Det har hänt något här. Jag är okej. De har sagt åt oss att stanna där vi är och vänta på brandmännen. Det är säkert ingen fara.
Oscar Schell är nio år och när historien börjar är det två år sedan han förlorade sin pappa Thomas i elfte september.  Han är en lite udda pojke, har det inte alltför lätt i skolan och är helst sysselsatt med sina egna projekt. Han spelar tamburin, uppfinner saker och vill gärna att saker ska förbli som de alltid har varit. Jag skulle vilja säga att Oscar har drag av Aspergers syndrom, men det är inte något som tas upp i de termerna.  Om och om igen lyssnar han på pappans sista meddelanden på telefonsvararen, meddelanden som bara Oscar har hört då han snabbt gömde dem efter katastrofen.
     Efter pappans död hittar Oscar en vas med ett kuvert i. På kuvertet står det Black, skrivet med röd penna, och inuti ligger en nyckel. Kan ”Black” vara ett efternamn? Och varför har Oscars pappa denna persons nyckel? Med den beslutsamhet som färgar de flesta av hans handlingar börjar Oscar söka upp alla 472 Black som bor i New York för att finna svar om sin pappa, dennes liv och sista ögonblick högt uppe i World Trade Center.
     För det mesta är det Oscar som berättar, men parallellt löper även hans farmor och farfars historia. Den finner inte jag lika fascinerande men är absolut inte dålig, ibland glimtar det till och blir riktigt gripande. Fast det är Oscars tankar och liv som fastnar. Det är hjärtskärande och riktigt stort skrivet. Boken är inte konventionellt skriven, det dyker upp sidor som endast består av siffror, sidor där texten är överskriven med annan text och så är det många bilder. Boken avslutas med Lyle Owerko’s bildserie Den Fallande Mannen, femton foton med en kropp som faller längs med ett av tornen. Fast om man bläddrar som författaren tänkt så hoppar han från marken, upp mot himlen.