lördag 20 januari 2018

Voldemort: Origins of the Heir

Den 13 januari släpptes den av fans gjorda prequel Voldemort: Origins of the Heir, som hör hemma i Harry Potter-verse. De två italienarna Gianmaria Pezzato och Stefano Prestia har skapat nästan en timmas spelfilm om Voldemort, vad som hände sista tiden han gick på Hogwarts och vad som skedde när hans skolgång var slut och han började arbeta på Borgin & Burkes. Vi får även lära känna hans tre närmaste vänner på skolan: Grisha McLaggen (Gryffindor), Wiglaf Sigurdsson (Ravenclaw) och Lazarus Smith (Hufflepuff). Filmen finansierades genom crowdfunding på Kickstarter, kostade ca 15 000 pund och med tanke på förutsättningarna så är detta jättefint gjort. Jag tar varje möjlig chans att få befinna mig i den här världen och även om de storslagna miljöerna och effekterna självklart inte finns med som i de officiella filmerna så fångas jag ändå av känslan. Harry Potter-känslan. Extra roligt är att Warner Brothers, som äger rättigheterna till Harry Potter, har godkänt den här filmen med det enda kravet att den skulle vara gratis vilket betyder att den ligger på YouTube. Självklart har den sina brister men hjärtat finns på det rätta stället och man kan se vad de här personerna skulle kunna göra om bara resurserna vore de rätta. Filmen får tre trollstavar av fem möjliga.


torsdag 18 januari 2018

Passagen - Simon Stålenhag

Jag skulle bara slå upp Passagen och bläddra lite, kanske läsa ett par få sidor för det var onsdag kväll, jag var trött och mitt uppe i åtminstone två andra böcker. Två timmar senare släckte jag lampan med svidande ögon och hade som i trans plöjt hela boken för jag var bara tvungen att se hur det skulle gå för Michelle och roboten Skip. Som vanligt i Simon Stålenhags böcker så är det dåtid, 1997 den här gången, men på samma gång även en framtid som ännu inte varit. En för mig helt oemotståndlig blandning. Det är en framtid med högteknologi i form av hjälmar som skänker människorna en fristad från sina trista liv men samtidigt får dem att glömma den riktiga världen, att äta och ta hand om sina barn och djur. Det amerikanska samhället håller på att kollapsa och Michelle försöker ta sig till kusten; under resans gång får vi veta mer om hennes liv innan kriget, om föräldrarna och kärleken som försvann någonstans längs med vägen. Det är en mörk berättelse, becksvart och dystopisk, och en krypande känsla följer en när man försöker ta in all information som finns i de enorma bilderna. Med andra ord helt fantastiskt. Jag kan inte nog rekommendera Passagen som följer samma koncept som författarens tidigare böcker, ur Varselklotet och Flodskörden. Kanske är det mer speciellt för oss som är födda på 70- och 80-talen då det slår an på vår barndom men jag kan på riktigt inte få nog av bilderna på enorma maskiner i öde landskap samt de tillhörande historierna.

Varmt tack till Fria Ligan Förlag för recensionsexemplaret!




tisdag 16 januari 2018

J*vlar, vilken kärlekshistoria!

Jag har endast läst halva den här boken men kan redan säga att Call Me By Your Name kommer landa på topp fem vad gäller träffsäker beskrivning av förälskelse och kärlek, förmodligen till och med plats ett. Det är svårt att skriva om kärlek utan att det blir fånigt och nästan omöjligt att göra det så bra att läsaren själv blir lite förälskad, men André Aciman lyckas. Precis som huvudpersonen, den sjuttonårige Elio, blir jag hopplöst kär i den nästan tio år äldre Oliver som är hans föräldrars sommargäst. Det är stekhet sommar i Italien och åttiotal. Att berättelsen är nästan totalt utan de för genren vanliga begränsningarna är så befriande att jag vill skrika Ronjas vårskrik. Elio tvekar, tvivlar och förtvivlar hela tiden, men tänker praktiskt taget aldrig att hans känslor skulle vara "fel" på något sätt. Han är. Han älskar. Vad pappa, grannarna eller hushållerskan skulle tro om de fick veta, det struntar han blankt i, världen runtomkring kan fara och flyga. Han vill ha Oliver, han ska ha Oliver. Call Me By Your Name är oerhört vacker, pirrig och bitterljuv. 


Bild från filmatiseringen som går på bio just nu. Den har fått rasande bra recensioner och det viskas om Oscarsnomineringar. 

måndag 15 januari 2018

Livet går så fort. Och så långsamt - Martina Haag

"Mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels exakta plats i hierarkin. Det gällde att försvara sin position, att hela tiden sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen pratade med."

Sonja går sista terminen i högstadiet på Lidingö. Många i hennes klass har det ganska mycket bättre ställt hemma och det är svårt att vara bland de mest populära när mamma och pappa inte har råd att köpa den rätta dunjackan eller jeansen. Hon drömmer om att bli skådespelerska och förstår inte hur matematik eller slöjd ska kunna hjälpa henne dit, betygen dalar. Men det allra mesta handlar ändå om klasskamraterna och närmiljön runtomkring Sonja: tjejerna som sviker och intrigerar, killarna som domderar och styr. För att inte tala om festerna man bara måste få inbjudan till, samt festerna som man själv ordnar och som går överstyr. Det är nästan outhärdligt att minnas hur fruktansvärt sårbar man var. På riktigt utelämnad och nedvärderad. Hur lätt det var att hamna snett. Hur litet som behövdes för att man skulle landa utanför gemenskapen. Till en början är det för många svordomar och nedsättande uttryck i texten, som givetvis med för att skapa en känsla av hur gammal huvudpersonen är och vilken tid hon befinner sig i, men sedan blir det bättre. Eller är det bara jag som vänjer mig? Boken är något spretig men känslan den ger mig är oslagbar, för Livet går så fort. Och så långsamt är en resa tillbaka till en jobbig skoltid och ett åttiotal som alltid kommer att finnas i mig. Vare sig jag vill det eller inte.



lördag 13 januari 2018

TV-serielördag: Så många serier!

För första gången på länge så känns januari inte lika grått och trist som det skulle kunna göra; serie efter serie har åter premiär på tv och olika streamningstjänster vilket gör vardagskvällarna en hel del roligare. Här kommer några av mina favoriter!

Bron


Hur ska livet bli när man inte längre får följa Saga Norén, Länskrim, Malmö? Jag är i vanliga fall svårt allergisk mot svenska produktioner men här kan jag inte annat än älska. Så mörkt, så tröstlöst och grått. Så underbart. Brons sista säsong har öppnat starkt. 

The Magicians


Säsong 3 av The Magicians har nu börjat gå på amerikanska SYFY channel och HBO. Jag avgudar böckerna och är nästan orimligt förtjust i filmatiseringarna. Nu gäller det bara att hålla tummarna för att även denna säsongen håller måttet, vilket jag egentligen inte hyser några som helst tvivel om.

Star Trek Discovery


Vi har väntat så länge på en ny Star Trek och jag var rädd att förväntningarna skulle lägga krokben för vad som än skulle komma. Men icke. Det är är briljant på så många sätt att jag inte kan skriva kort om det. Folk har blivit upprörda över de starka kvinnliga karaktärerna, att skeppen inte ser ut som de borde, att homosexuella män har framträdande roller. Vilket enbart bevisar att detta är storartat och viktigt. 

torsdag 11 januari 2018

1007 - Johannes Pinter

En sommarkväll blir Anton förförd av en oerhört tilldragande kvinna och sedan biten av en man i hennes sällskap. När han vaknar upp i sin lägenhet i Gällivare är han hungrig och verkar inte tåla solljus. En riktigt dålig kombination eftersom maten han har hemma plötsligt är oätlig för honom och sommarsolståndet just har inträtt. Det kommer alltså inte bli mörkt på 1007 timmar. Ensam kämpar han för att överleva. Eller är det dö han måste göra? Johannes Pinter har skrivit en smaskigt äcklig roman om en ung och ganska ensam man som råkar ut för något fruktansvärt och än värre blir det. 1007 är drömsk, exakt och otäck. Men aldrig så otäck att jag slutar läsa, jag vill bara ha mer. Så släpp inte dina katter ur sikte, dra upp fötterna under dig och njut av en svensk vampyrroman!

Varmt tack till Swedish Zombie Förlag för recensionsexemplaret!




tisdag 9 januari 2018

Kulturkollos veckoutmaning: En riktig pionjär

Ämnet är Att bryta ny mark och trots att det inte nödvändigtvis ska handla om upptäcktsresande måste ändå jag skriva om ingenjör August Andrée och hans polarexpedition 1897. För det är på samma gång det mest korkade och hjältemodiga jag vet. Mest var det ändå dumdristigt, men trots det är det nästan omöjligt att inte trollbindas av de tre männen som nästan helt utan vare sig erfarenhet, utbildning eller utrustning bestämde sig att åka till Nordpolen i luftballong. De måste få högsta betyg i beslutsamhet och framåtanda även om det brast angående så mycket annat.

S.A. Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel kryper in under huden på mig. Hur kunde dessa oerfarna och in till dumhet kaxiga män få för sig att åka luftballong till Nordpolen? De hade långt ifrån lämpliga kläder, släpade med sig totalt onödiga saker medan de lämnade de viktiga och hade ingen som helst kunskap om eller respekt för den arktiska naturen. De gav sig ut i en vildmark de inte visste något om, en vildmark som snabbt slukade dem. Luftballongen flög inte ens en tredjedel av den tänkta sträckan och när de väl nödlandat för att börja gå norrut förstod de först inte att isen under dem rörde sig fortare söderut. Hur de än kämpade så kom de bara längre ifrån målet. 


Nils Strindberg har fotograferat den kraschlandade Örnen, ett fotografi som framkallades trettiotre år efter expeditionen.


De dog med den ena släden helt ouppackad enbart tre dagar efter att de stigit i land på Vitön. Maten skulle ha räckt över vintern, de hade vapen och ammunition men ändå gick de under. Varför? Trettio år senare hittades kropparna av en slump och sedan dess har en gissningslek pågått om varför allt gick så snett så fort. Jag kan inte nog rekommendera Bea Uusmas otroliga bok Expeditionen Min kärlekshistoria som med sina bilder och författarens besatthet är mer ett mirakel än bok. Se dock till att köpa den illustrerade versionen för den är värd varenda krona. 

onsdag 3 januari 2018

Hemsökelsen på Hill House - Shirley Jackson

Kan ett hus vara ondskefullt - ha känslor, tankar eller till och med uppsåt? Dr Montague har hyrt Hill House över sommaren för att undersöka just hur hemsökt det är. Med sig har han de, förhoppningsvis, övernaturligt känsliga kvinnorna Eleanor och Theo samt den framtida arvingen till huset: Luke. Det excentriska kråkslottet kommer med både en vaktmästare och hushållerska i form av de äkta makarna Mr och Mrs Dudley men båda vägrar vara kvar på markerna efter mörkrets inbrott. Hill House ger alla de tillfälliga gästerna krypningar längs med ryggraden vid första anblicken men det är inget mot vad som väntar när de ligger nedbäddade på sina rum efter läggdags. 

Hemsökelsen på Hill House bjuder på något så ovanligt som subtil skräck med oförklarliga ljud, dörrar som lever sina egna liv och vägrar stå uppställda samt en allmän känsla av ren ondska. Aldrig får man "se" för mycket vilket är ett av kardinalmisstagen inom genren. För visst fasen blir man rädd, till och från även skräckslagen. Den här boken har fått oerhört mycket beröm från stora författare och jag måste säga att den fortfarande håller trots att den kom ut 1959. Det är inte ovanligt att skräck, liksom humor, är en färskvara. Jag ska genast fortsätta med Vi har alltid levt på slottet av samma författare och ser fram emot den TV-serie av Hemsökelsen som just nu spelas in och produceras av Netflix!

lördag 30 december 2017

Den bästa läsningen 2017

Jag brukar inte skriva Bästa-listor men eftersom jag legat nedbäddad i feber och förkylning de här mellandagarna har jag haft mycket tid när jag inte orkat läsa nytt utan mest läst andras bästa-listor och därmed blivit inspirerad. Så: Beroende av Böckers tio bästa böcker under 2017. Utan inbördes ordning. 

lördag 23 december 2017

TV-serielördag: DARK

TV-serien DARK utspelar sig i den fiktiva tyska staden Winden. Vi börjar i nutid (2019) med ett självmord samt flera pojkar som försvinner spårlöst, fortsätter till ett 1986 där mycket av det som händer tycks ha hänt förut och landar slutligen i 1953. För det som sker gör så i återkommande cykler om 33 år och verkar ha något att göra med kärnkraftverket samt den underjordiska grotta som finns i staden. DARK är en oerhört suggestiv, mörk och beroendeframkallande serie. Det är filmat på ett sätt som skriker David Lynch och har flera gemensamma nämnare med Stranger Things. Främst får vi följa familjerna Kahnwald, Nielsen, Doppler och Tiedemann men även flera andra människor i Winden. Alla hemligheter som folk burit omkring på luckras obönhörligen upp i takt med att fler och fler barn försvinner. Otrohet kommer upp till ytan och gamla oförrätter synas offentligt och jag kan inte annat än tycka väldigt mycket om karaktärerna, i stort sett allihopa. Det är många personer att lära känna och ofta får man se dem både som barn och vuxna då allt utspelar sig i tre olika tider! Det är uppfriskande att få stifta bekantskap med alla tyska skådespelare, för som svensk är man vanligtvis inte bekant med dessa produktioner. Som vanligt nuförtiden är det barnen och ungdomarna som imponerar mest. Tjugoåriga Louis Hofmann som högstadieeleven Jonas Kahnwald är en liten uppenbarelse i sig själv, han går runt och ser trulig ut stor del av tiden men när han väl ler så är det som om hela världen öppnar sig. I övrigt så är jag förtjust i Jördis Triebel som spelar Katharina Nielsen, vars son är en av de som försvinner. Hennes sorg och smärta går igenom tv-rutan och rakt in i mig. För att sammanfatta så är detta mörkare än mörkt men inte utan hopp och så fullspäckat med tidsresor och övernaturligt att en inte kan bli annat än lycklig. Säsong 1 slutade med en rejäl cliff hanger och även om Netflix ännu inte beslutat om en säsong 2 så har jag redan börjat längta.




torsdag 21 december 2017

Stanna hos mig - Ayòbámi Adébàyò

 Paret Yejide och Akin möts på universitetet och blir omedelbart förälskade. De gifter sig, köper ett hus och Yejide öppnar upp en frisörsalong i väntan på att barnen ska börja anlända. Barn som inte kommer. Fyra år senare bryter Akins familj in och ser till att han enligt nigeriansk tradition skaffar sig en andra fru, för den äldste sonen måste föra namnet och generna vidare. Långsamt lirkar sig andrefrun Funmi in i Yejides liv, kräver sovrumstid med den gemensamma maken och sår svartsjuka. Yejide gör sitt allra yttersta för att bli med barn, hon besöker kyrkor och undergörare, klättrar upp för Mirakelsegerns berg, och ett tag tror hon att det har lyckats. Magen sväller, brösten ömmar och hon mår illa. Men läkarna säger att hon inbillar sig och hon blir utslängd från de gravid-kurser hon anmält sig till. Helt övertygad om att allt kommer bli bra bara det där barnet kommer fortsätter Yejide sina ansträngningar, vägrar ge efter en enda tum. 

Jag hade läst mycket om Stanna hos mig innan jag själv köpte den och var i ärlighetens namn lite orolig att alla de översvallade goda recensionerna skulle få upp mina förväntningar till en orimlig nivå. Men icke. Den höll faktiskt hela vägen trots att den beskriver en verklighet som jag har svårt att förstå. Alla de där reglerna och förhållningssätten är för mig helt obegripliga. När svärmor Moomi helt sonika bestämmer att hennes son ska ta en andra hustru så vill jag skrika i en kudde av frustration. Samma sak när Yejides alla styvmödrar väller in i hennes hus och dikterar hur saker "borde" vara. Som ensambarn och introvert kryper det i mig av obehag vad gäller beskrivningarna av de här storfamiljerna. Men det är skrivet på ett obeskrivligt vackert sätt, jag slukade varje ord och låg vaken sent om nätterna för att få veta hur det skulle gå. Sorgen och svärtan höll på att äta upp mig inifrån men det var det värt. 


måndag 18 december 2017

Jävla jul

Så var det den där tiden på året igen. Ni vet när man ska tindra med ögonen, planera varma familjeträffar, äta gott och bara vara. Riktigt ångestframkallande. I början av varje december så tänker jag att det här klarar jag av! Nu är jag förberedd och kommer inte alls må dåligt när julafton står runt hörnet. Eller hur. 2017 tog jag mig ända till 17 december innan jag kröp ihop i min pojkväns famn och viskade att jag inte vill göra det här med jul i år, kan vi snälla hoppa över det? Jag kan inte ens förklara exakt varför julen får mig att bli så oerhört ledsen! Men jag misstänker att det hänger på alla förväntningarna som sällan eller aldrig infrias, för vi väntar på den här helgen i över en månad och ingen tillställning håller för den peppen. Samt det faktum att mormor inte längre finns med oss. Det har hon visserligen inte gjort på mer än femton år, men hon var julen för mig på ett sätt som ingen annan person kommer komma i närheten av. Att mina bonusbarn dessutom nyligen förlorat sin mamma gör att jag fasar för högtiden mer än någonsin. All julbelysning sticker i ögonen, jag kommer kräkas om jag får höra Carola sjunga en enda jullåt till och varför skickar alla samarbetspartners godiskorgar till min arbetsplats?

Ja, ni hör. Jag är långt ifrån rationell här. "Rationell" hoppade ut genom fönstret någonstans runt första advent. Just nu är jag bara riktigt glad när jag kan fly verkligheten, om så bara för korta stunder. Min favorittillflykt just nu är den tyska Netflix-serien Dark som handlar om barn som försvinner (jag vet, otäckt, men inte på riktigt), tidsresor och ett mystiskt kärnkraftverk. Rekommenderas å det varmaste.







torsdag 14 december 2017

Harry Potter and the Portrait of What Looked Like a Large Pile of Ash

Företaget Botnik Studios har låtit programmet Predictive Keyboard läsa alla sju böckerna om Harry Potter för att sedan få denna robot att skriva ett eget kapitel om vår favorit-trollkarlsvärld. Resultatet är högst förvirrande men ändå det fantastiskt underhållande Harry Potter and the Portrait of What Looked Like a Large Pile of Ash. J.K. Rowling har länge sagt att hon aldrig mer tänker skriva en bok om Harry och det verkar tyvärr som att det dröjer innan en robot kan göra jobbet åt henne. Men tills den dagen kommer kan vi åtminstone fnissa åt detta. Som The Guardian skrev: "Bot tries to write Harry Potter book and fails in magic ways." För det här är hysteriskt roligt på sätt som inte går att förklara för icke invigda. Jag skrattade tills jag grät när jag läste det här på jobbet medan min kollega som inte ger ett vitten för vare sig fantasy eller Harry Potter misslyckades med att se det lustiga. Några av mina favoritmeningar är:

“They looked at the door, screaming about how closed it was and asking it to be replaced with a small orb. The password was ‘BEEF WOMEN,’ Hermione cried.”

"Voldemort, you're a very bad and mean wizard, Harry savagely said. Hermoine nodded encouragingly. The tall Death Eater was wearing a shirt that said 'Hermoine Has Forgotten How To Dance', so Hermoine dipped his face in mud."



tisdag 12 december 2017

Kulturkollos veckoutmaning: Är katten det ultimata bokdjuret?

Det enkla svaret: ja!

Så det lite längre svaret: På grund av tidsbrist, julstress och en barnslig önskan att vara lite motvalls så går jag helt emot uppgiften att komma på annat djur, alternativt hitta på ett nytt, och publicerar en bild på mitt ständiga läs-sällskap: Cattis och Sussie. För det är inte många saker som är bättre än att krypa ner i sängen, soffan, fåtöljen med mina tjejer, en bok och en muminmugg kaffe. Bilden nedan är från i helgen när vi spenderade söndagen tillsammans med den illustrerade versionen av Harry Potter och fången från Azkaban



tisdag 5 december 2017

Att ta ett liv Fallet Kaj Linna Kalamarksmordet - Stefan Lisinski

I april 2004 blev två bröder, Sune och Roger Lindmark, anfallna på sin gård i Kalamark, Piteå. Roger blev så svårt misshandlad att han dog, Sune låg ensam och slagen i köket under två dagar innan hemtjänsten anade oråd och hittade honom. Gärningsmannen, eller männen, fick med sig en obetydlig summa kontanter när de flydde. Polisen fick tips om att försäljaren Kaj Linna, tidigare dömd för småstölder men inga våldsbrott, kunde vara rätt man och snart greps han i Wales. I december samma år dömdes han mot sitt nekande för mord och misshandel till livstids fängelse. Case closed? Om det inte varit för Dagens Nyheter-journalisten Stefan Lisinski så hade det kanske varit fallet. Noggrant nystade han upp domen bit för bit, lät experter titta på materialet och kunde därmed hitta svagheter och slutligen rena felaktigheter. Efter flera resningsansökningar blev Kaj Linna slutligen frikänd 2017. I Sverige ska man inte kunna dömas för mord om det inte är ställt bortom allt rimligt tvivel att man har utfört brottet. Även om Kaj Linna är skyldig så borde han inte ha dömts på de befintliga bevisen. Utredningen av Kalamarks-mordet har kantats av bristfällig undersökning vad gäller det mesta och de rena felaktigheter som Stefan Lisinski gräver fram i den här boken är både chockerande och obehagliga. Är vårt rättssamhälle inte starkare än så här? Att polisen och rätten dessutom verkar ha hållit Kaj Linnas personlighet emot honom gör mig kall av rädsla. Är man obekväm och inte reagerar som "alla andra" är man tydligen lättare att sätta dit. Att ta ett liv är en oerhört skrämmande men också viktig bok om ett brutalt brott där man använt övervåld, där fel person fick livstids fängelse och där den riktiga mördaren med stor sannolikhet fortfarande går fri. 


Bild lånad från Mondial Förlags hemsida.

onsdag 29 november 2017

Feberdröm - George R.R. Martin

George R.R. Martin skrev den här boken redan 1982 men det är först nu som den översatts till svenska, något man får tacka Game of Thrones för. Vilken bok sedan! Vi får följa rederiägare och kapten Abner Marsh genom svårigheter och triumfer men om vi ska vara ärliga så är det mestadels det förstnämnda. Efter att han förlorat i stort sett hela sin flotta och är beredd att lägga ner verksamheten dyker den mystiske Joshua York upp och vill bidra med pengar för att bygga den snabbaste och finaste hjulångaren som Mississippifloden någonsin sett. Båten får namnet Feberdröm. Men det är något underligt med Joshua York, han vistas i sin hytt under dagtid och har onaturligt bra syn om nätterna när han står tillsammans med Kapten Marsh i styrhytten. När saker väl börjar gå snett så gör de det med besked, hjulångaren Feberdröm lämnar ett blodigt spår efter sig allteftersom hon glider längs med floden.

Feberdröm är inget annat än en modern vampyrroman, faktiskt en av de bästa jag läst. Miljöerna är ofta så hemska och mörka att det gör ont i hjärtat att läsa men det är väldigt vackert beskrivet. Vi befinner oss i de amerikanska sydstaterna strax före inbördeskriget, slaveriets kvarn maler sakta men säkert och många människor är oerhört fattiga. Sjukdomar sprider sig som löpeld och mitt i allt det här kaoset rör sig ljusskygga individer som inte har gott i sinnet. Jag lyssnade på boken genom Storytel och det var som att få en saga berättad för sig. En mörk saga där man har svårt att se hur det ska sluta väl men trots det var det sexton timmar av ren njutning.

tisdag 28 november 2017

Kulturkollos veckoutmaning: något att längta till!

Vi pratar om längtan efter sådant som ska komma och åh vad jag längtar efter så många saker. Jag längtar efter att jag och min familj ska må bättre efter förlusten av bonusbarnens mamma för en månad sedan, jag längtar efter att få sova en hel natt och inte behöva oroa mig för katten som visar tecken på att hon inte mår helt bra. Jag längtar efter att december ska komma och gå, för då kommer min sambo arbeta tolv timmar om dagen, inklusive helger, och jag kommer stå upp till axlarna i matlagning, tvätt och städning. Jag är inte alls förtjust i julen så den kan i ärlighetens namn fara och flyga. Jag längtar mig galen efter obruten lästid, att få krypa ner i sängen och plöja en serie (vilken som helst!) på Netflix och bara flytta på mig när mer kaffe måste hämtas. Men december är inte helt värdelöst, för då kommer ju nya Star Wars The Last Jedi! Vi är så till oss över detta att vi har filmaffischen upptejpad på insidan av toalettdörren. Det är mycket nu, det ska jag inte sticka under stol med, och då har jag inte ens orkat ta upp mitt jobb som sakta men säkert suger musten ur mig. Men december måste ta slut något gång, det med. 



lördag 25 november 2017

TV-serielördag: Stranger Things 2

Den kom tillbaka. Nej, vänta: DEN KOM TILLBAKA! Stranger Things återvände för en säsong 2 och mitt hjärta fullkomligt svämmar över av känslor. Jag är så oerhört förälskad i sheriff Jim Hopper, vrålar tillsammans med Joyce Byers (Winona Ryder är kick ass!) allteftersom hon försöker förstå sig på sonen Will och jag älskar alla de otaliga barn- och ungdomsrollerna som om de vore riktiga människor i min närhet. Som jag skrev om säsong 1 så är det så 80-taligt som det kan bli, det är lite som att ha tagit en tur med en tidsmaskin. Men detta är inte en upprepning av det vi såg förra sommaren, både karaktärerna och berättelsen har vuxit även om det är samma monster vi bekämpar. Jag skriver "vi" för det känns verkligen som att man är där, tillsammans med Eleven, Mike, Lucas, Dustin, Max och Steve. Om du inte sett säsong 1: gör det omedelbums. Fortsätt sedan med säsong 2. Upprepa vid behov. Jag vill inte skriva för mycket om själva berättelsen då jag är rädd för att spoila men ja, det är mycket science fiction fast handlar i slutändan ändå mest om vänskap och kärlek men utan att bli pinsamt eller sliskigt, bara hjärteknipande och stundtals gastkramande.








fredag 24 november 2017

Flickan med gåvorna - M.R. Carey


Melanie är en väldigt speciell flicka. Dr Caldwell kallar henne för »vårt lilla geni«.
Varje morgon väntar Melanie i sin cell för att bli hämtad till dagens första lektion. När de hämtar henne håller sergeant Park pistolen riktad mot henne medan två andra hjälps åt att spänna fast henne i rullstolen. Hon tänker att de nog inte tycker om henne. När hon skojar och säger att hon faktiskt inte bits, är det ingen som skrattar.

Texten ovan är direkt hämtad från Ordfront Förlags hemsida och är en kortfattad men underbar teaser för Flickan med gåvorna. Zombieutbrottet är tjugo år gammalt när vi kommer in i historien, mänskligheten finns kvar men i förskansade städer tungt bevakade av militär. All tillgänglig teknologi är dock lika gammal som utbrottet. Kvar utanför murarna finns även vildarna, ej smittade som varken kan eller vill leva med resten av människorna. Melanies värld på militärförläggningen är väldigt liten men den är på god väg att bli mycket större och hennes älskade lärare, miss Justineau, kommer vara en stor del av det. För somliga människor rustar för strid. Den här boken är oerhört hyllad, den är översållad med entusiastiska blurbs, och den är verkligen både nyskapande och spännande. Ibland faktiskt så pass spännande att man bara måste ligga kvar med lampan tänd och plöja vidare trots att klockan passerat midnatt. För hur ska det gå för människorna som ganska snabbt befinner sig på flykt genom ett "folktomt" men ändå livsfarligt England? Det är en zombieroman med ett nytt perspektiv, ett annorlunda sätt att gestalta undergången och att blanda in barn är både hisnande och briljant. Ibland vet man inte riktigt vem eller vilka man ska heja på och sedan byter man plötsligt sida. Nu ska jag genast ge mig på den prequel som nyligen har kommit ut: Pojken på bron.



tisdag 21 november 2017

Kulturkollos veckoutmaning: bästa och sämsta filmatiseringarna

Kulturkollo ber om böcker som gjorts till film och tv vilket är en fullkomlig guldgruva av material! Vi börjar med två bra och avslutar med en usel.

TV-serien som gjordes med Margaret Atwoods bok The Handmaid's Tale som förlaga måste absolut tas upp här. Läs gärna min recension av både bok och serie här. Det är det absolut läskigaste jag har sett och läst på mycket länge, mer obehagligt än alla spöken, zombier och monster, för det handlar om indragna rättigheter för kvinnor. Det som händer huvudpersonen gör mig iskall av skräck. När boken kom för trettio år sedan var det nog inte många som trodde att världen skulle kunna svänga tillbaka till ett sådant totalitärt synsätt så snabbt, men nu känns det tyvärr inte så långt borta längre. Så: vansinnigt bra och samtidigt djupt obehagligt. 



Vi fortsätter med bra filmatiseringar och mer Margaret Atwood. För man har även gjort TV-serie av boken Alias Grace. Det bygger på en verklig historia om pigan Grace Marks som dömdes för dubbelmord i mitten av artonhundratalet. Men hur skyldig var hon? En psykolog börjar besöka Grace i fängelset för att se om han kan göra något åt hennes förmodade minnesförlust. Det är givetvis en gastkramande historia om två människor som blev dödade men mer än något annat så är det ett feministiskt manifest. Som det mesta som kommer från Atwoods penna. Oerhört detaljerat får man fruktansvärda beskrivningar av hur verkligheten för unga fattiga kvinnor kunde te sig, hur oskyddade de var. En oönskad graviditet var ofta en dödsdom. Återigen: otroligt läskigt och fantastiskt bra.



Sedan något dåligt då. Jag gillade boken men filmatiseringen av Christopher Paolinis Eragon är fruktansvärt dålig. En väldigt omfattande berättelse har klämts in på två futtiga timmar och det som gick förlorat i bakgrundshistoria löste man genom att i början av filmen låta en allvetande röst snabbt berätta "ikapp". Många av scenerna känns sedan som raka plagiat av sådant man sett förut och de fantastiska skådespelarna Jeremy Irons och John Malkovich är inte i närheten av vad de kan vara. Det enda som är riktigt bra är den animerade draken Saphira, vilket inte räcker för en hel filmupplevelse. Tummen ner.